Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Partiledarna slungade löften som konfetti i riksdagens kammare – men vad döljer sig bakom orden? I denna analys skärskådar Susann Fredriksson debatten och avslöjar vilka budskap som bara är valfläsk.
Det finns få saker i svensk politik som är lika stabila som löftesinflationen inför ett val. Politiker lovar mer, snabbare och till fler, samtidigt. Skatter ska sänkas, välfärden stärkas, tryggheten öka och elpriserna bli lägre. Helst utan att någon nämner vem som ska betala. När verkligheten senare knackar på dörren kallas det ”nya förutsättningar”, och vallöftet arkiveras tillsammans med tidigare löften som aldrig infriats.
Mönstret är väldokumenterat
Löften urvattnas, försenas eller genomförs aldrig fullt ut. Det gäller oavsett regeringsfärg. ”Valfläsk” är nämligen inte löften, det är en metod.
Inför valet 2022 var menyn välfylld: billigare el, lägre drivmedelsskatter, kortare vårdköer och mer pengar i plånboken för ”vanligt folk”. Resultatet blev tillfälliga stöd, kompromisser och reformer som i praktiken inte motsvarade förväntningarna. Inte för att politikerna nödvändigtvis saknade ambition, utan för att löftena aldrig var förankrade i verkliga prioriteringar.
Representeras folkets vilja?
Redan nu, långt före nästa val, börjar samma doft sprida sig. Förslag om nya skattesänkningar samsas med löften om ökade satsningar, trots ansträngda statsfinanser och växande strukturella problem. Alla ska få mer, ingen ska förlora. Det är politiskt bekvämt men ekonomiskt osannolikt.
Här möter vi ett djupare problem än valfläsk: den representativa demokratin som i praktiken allt oftare misslyckas med att representera folkets vilja. Väljare röstar på partier med tydliga löften, men får efter valet se politiken formas i kompromisser, blocköverskridande uppgörelser och interna partiförhandlingar som aldrig prövades i valurnan. Mandatet tolkas generöst, ofta mycket kreativt.
Glappet mellan väljarna och politikerna
Ett växande glapp visar visar sig mellan väljarnas prioriteringar och den förda politiken, exempelvis i frågor om energipolitik, migration, brottsbekämpning, Nato och EU-inflytande. När politiken gång på gång rör sig i en annan riktning än vad stora väljargrupper efterfrågar, urholkas förtroendet. Formellt fungerar demokratin, men upplevelsen av representation försvagas.
Ironin är att politiker ofta säger sig värna demokratin, samtidigt som de allt oftare styr via partipiskor, slutna överenskommelser och symbolpolitik. Medborgaren reduceras till röstboskap vart fjärde år, därefter förväntas tålamod och förståelse. Att människor då tappar tilliten är inte ett hot mot demokratin, det är en logisk konsekvens.
Kan man lita på våra politiker?
Ja, om man utgår från att de agerar rationellt inom ett system som belönar löften framför leverans. Nej, om man tror att ett kryss vart fjärde år automatiskt innebär verkligt inflytande över den politik som förs.
Nästa val kommer sannolikt att följa samma manus som det förra. Nya löften, gamla mekanismer. Skillnaden avgörs inte i partihögkvarteren, utan hos väljarna. Frågan är inte om politikerna kommer att lova för mycket, utan hur länge ett system som lovar mer än det levererar kan behålla förtroendet.
Kan förändring ske?
Vad skulle kunna förändra detta?
- Skarpare krav på efterlevnad av vallöften, med öppna redovisningar av vad som genomförts och vad som övergivits och varför.
- Stärkt medborgarinflytande mellan valen, genom fler bindande folkomröstningar i stora systemfrågor och ökad transparens i politiska uppgörelser.
- Väljare som i mindre utsträckning belönar vackra formuleringar och i större utsträckning kräver konsekvens, prioriteringar och resultat.
- Att politikerna börjar följa folkviljan för att på riktigt representera och värna om folket i Sverige
Folket kan avslöja bluffen nu!
Använd rösträtten klokt i kommande val och lita inte blint på valfläsket.
