Professorn: ”missbruk av skällsorden skadar demokratin”

I en debattartikel i Dagens Nyheter (DN) menar juridikprofessorn Claes Sandgren att den hårdare tonen i samhällsdebatten knappast kan skyllas på enbart SD-företrädare. Han menar att opinionsbildare och intellektuella på motståndarsidan är minst lika medskyldiga. Härskarmetoderna de använder sig av riskerar däremot att få motsatt effekt.

Sandgren inleder ironiskt nog artikeln med att själv slänga in brasklappen att SD-företrädare sedan länge har förpestat det offentliga samtalet med ’rasistiska’ och ’främlingsfientliga uttalanden¹. Samt att sympatisörerna framgångsrikt använt sig av anonyma konton för påverkanskampanjer på sociala medier.

Vänsterdebattörer ignoreras

Dock lyfter han upp att samma tendenser finns bland framträdande opinionsbildare och intellektuella på motståndarsidan, vilket sällan uppmärksammas. De får ofta – i de största medierna² – använda ett råare språkbruk helt obehindrat i syfte att svartmåla sina meningsmotståndare.

Något de främst gör genom att slänga sig med epitet som ’fascism’ och ’totalitarism’. Detta menar Claes Sandgren, bidrar till en normalisering av SD:s språkbruk, vilket i förlängningen kan misstas för att vara allmän opinion i samhället.

Begreppen urvattnas

Därför tar han upp några nutida exempel som bekräftar hans påstående om en råare ton i samhällsdebatten. Inte minst missbruket av värdeladdade uttryck som ’fascism’, ’nyfascism’, ’antidemokratisk’, ’totalitär’ och ’repressiv’:

–En debattartikel från Universitetslärarnas förbund, som fruktar ett ’totalitärt statsskick’, utan att precisera hur vanliga politiska prioriteringar kan skapa dessa.

-Statsministerns studentafton som i år saboterades av högljudda studenter på plats. Deras aktioner beskrevs som fascistiska och odemokratiska av regeringsföreträdare.

-Annika Strandhälls (S) inlägg på ’X’ där hon kallade stats- och finansministrarnas politik för ’fascistisk’.

Liksom författaren George Orwell en gång uttryckte det, menar Sandgren att fascistbegreppet degraderas till en svordom ifall det missbrukas. Han menar att urvattningen försumpar den svenska debatten och istället bäddar för populism, desinformation och personangrepp.

Allt färre bryr sig

Han menar att det även skapar en grogrund för hat, hot och trakasserier som alltmer drabbar journalister och forskare (alltså budbärarna) istället för innehållet i det sagda. Ansvaret att värna det offentliga samtalets integritet faller därför på samtliga opinionsbildare och statsmakter, avslutar han³.

Vad Claes Sandgren dock inte nämner är att vi till stora delar faktiskt redan befinner oss i den framtid han målar upp. Nedsättande epitet som rasist, fascist, nazist, antidemokrat, och totalitär har idag urvattnats så pass mycket att de i princip helt förlorat sin ursprungliga betydelse. Orden som för två årtionden sedan orsakade en ryggmärgsreflex, genererar idag endast en axelryckning.

Allt färre svenskar reagerar idag på skällsorden, i synnerhet bland yngre svenskar och särskilt unga svenska män, vilket resultaten från de senaste skolvalen tydligt visar. Att denna rädsla för orden blir mindre, bådar alltså gott för framtiden då det på sikt leder till att allt fler vågar ta bladet från munnen.

1. Som exempel nämner han Richard Jomshofs islamofoba karikatyrer på ’X’. [↩]
2. De stora etablerade medierna kallar Sandgren själv för ”kvalitetsmedier” i sin artikel. [↩]
3. Som exempel anger han det dysfunktionella debattklimatet i USA, där han menar att Donald Trump är den skyldige. [↩]