Nordbornas avtryck på världen, både genetiskt, kulturellt och politiskt är omfattande för att röra en förhållandevis liten grupp människor. Nu avslöjar en färsk studie att det är större än man tidigare trott och att nordborna tog sig till områden långt tidigare än vad som varit känt.
Genom framförallt vikingarnas färder och den stora utvandringen till Amerika under 1800-talet lades grunden för ett genetiskt arv i länder som ligger utanför Norden. Det visar sig nu att nordborna var väldigt rörliga långt innan man tidigare trott och att man faktiskt spred ut sig redan innan de stora germanska folkvandringarna under 300-600-talet. Detta visar en helt ny studie, som publicerats i magasinet Nature, om den nordiska närvaron på de brittiska öarna.
Under lång tid har forskarna utgått från att den germanska närvaron på de brittiska öarna etablerades när anglerna (från södra Danmark), saxarna (dagens nordvästra Tyskland) och jutarna (som kom från Jylland) började anlända i stor skala på 400- och 500-talet.
Romare och skandinaver
Enligt den studie som nu publicerats fanns det en skandinavisk närvaro i Storbritannien redan på 100-talet, när det romerska styret verkligen hade etablerat sin närvaro. Detta tack vara att man studerat DNA från en man som begravts i grevskapet York någon gång mellan 100- och 300-talet, som kan ha varit soldat eller gladiator. DNA-studier visar att han 25,0 procent skandinaviskt DNA.
Att man kommit fram till detta bygger på en ny DNA-teknik där man studerar mutationer som uppstått under de senaste 30 000 åren. Man tittade därefter på vilka individer och grupper som uppvisade dessa, jämfört med de som saknade dem. Om en grupp haft en mutation, medan en annan saknat den så har man kunnat få fram en bild över vilka som har ett gemensamt ursprung.
– Den härstamning som vi trodde hade kommit [med] anglosaxarna kanske redan fanns där på vissa ställen, säger doktor Leo Speidel, huvudförfattare till studien och forskare vid Rikeninstitutet i Japan, till The Guardian. Enligt honom talar detta för att genetiska inslag i Norden som man tidigare trott varit anglosaxiskt, i själva verket har varit skandinaviska.
Nordbornas unika genetik
Utöver att bevisa hur den nordiska närvaron såg ut på de brittiska öarna så visar studien även hur unik nordbornas genetik är. Ett visst inflöde av germanska migranter från Centraleuropa påverkade genetiken i södra Norden, men längre norrut präglades det av en stark homogenitet (detta gäller även framförallt för samerna längst norrut).
Studien visar även att nordborna har ett betydligt större inslag av neandertals-DNA och genetik från jägare och samlare än övriga Europa. Detta är ett resultat av att jägar- och samlarfolken anpassade sig till ett mer bofast liv, snarare än att trängas undan av främmande folkslag.
Naturligtvis fanns nordbor på de brittiska öarna långt innan vad som dokumenterats. Liksom svenskarna fanns i Ryssland, längs floderna mest, långt innan vad som dokumenterats. Vikingatiden var bara kulmen på en kanske 2 000 lång utveckling.