Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Är klimatdebatten på väg att bli lika låst i alternativmedier som i etablissemanget? I denna debattartikel går skribenten Åke Blomdahl till hårt angrepp mot den syn på klimatet som han menar har blivit dominerande inom nationalistiska och konservativa kretsar – och argumenterar för att kampen för naturen, nationen och framtida generationer kan och måste gå hand i hand.
Det har tyvärr blivit någon av en definierande hållning inom konservativ politik och alternativmedia att ”klimatnarrativet” och försöken till ”omställning” är en sofistikerad konspiration. Vetenskapen påstås vara genomkorrumperad och omställningspolitiken menas vara ett krig mot västerlandets ekonomi eller rent av ett ”krig mot livet” på Jorden.
En naturlig följd av den idén är att i stort sett allt av miljö- och naturvårdspolitik sedan 1972 (FN:s första miljökonferens i Stockholm) och framåt framställs som ”bluff”, ”propaganda” och ”domedagsskrämsel”.
Det här är en grotesk föreställningsvärld och den har INGET med frågan om Västerlandets etniska och kulturella överlevnad att göra. Det måste finnas också konservativt orienterade människor med ett genuint intresse för de stora överlevnadsfrågorna som har en annan åsikt. Det är hög tid för oss att samlas och avfärda dessa vansinnigheter.
Det måste kunna gå att försvara natur och miljö och samtidigt hålla åsikten att Sverige tillhör svenskarna, att Norden tillhör de nordiska folken, etc.
Människoekologi
Miljöfrågorna före 1992
Naturskydd har varit en viktig del av konservativ hållning och politik sedan industrialismens genombrott. Nationalparker, jaktregler och skogsvårdslagar kom till på konservativt initiativ. De första nationalparkerna kom till genom donationer från superrika kapitalister som faktiskt vill efterlämna något gott till världen.
Kol och olja är solenergi som samlats och lagrat under hundratals miljoner år. Med hjälp av västerländsk teknologi har denna enorma energireserv öppnats för exploatering. På tvåhundra år har mänskligheten bränt av i storleksordning hälften av denna reserv. Det har givit en impuls av nästan gratis energi som möjliggjort en expansion utan biologiskt motstycke. Människors antal har tiofaldigats, konsumtionen per person har också tiofaldigats eller mer (ehuru ojämnt fördelat). Baksidan i form av miljö- och naturförstörelse är skrämmande trots att den till stor del är uppskjuten till full betalning till kommande släkten.
På 1960- och 70-talen kom miljöfrågorna till allmän medvetenhet. Forskare av de mest skilda discipliner pekade på att tillväxtens gränser passerats eller hotade att passeras i nära framtid. Många drog slutsatsen att ohämmad låt-gå-kapitalism måste stoppas. Civilisationskritiken gjorde att vänsterorienterade ideologier fick vingar. Teknik och industri är i sig ”neutral” menade man, men den måste styras med fast hand av en upplyst politisk centralplanering.
Den ökade miljömedvetenheten hos allmänheten och politiker och de följande tekniska satsningarna gav på 1970-talet dramatiska resultat. Reningsverk byggdes så att floder och sjöar blev renare. Förbud mot särskilt farliga bekämpningsmedel räddade oss från en befarad ”tyst vår”.
Samtidigt fortsatte den industriella tillväxten. Sovjetunionen kraschade och kommunismen förlorade det mesta av sin attraktion. Liberalismen förkunnade sin fullkomliga seger och ”historiens slut”. Tillväxten verkade inte ha några gränser. Om inte annat kunde tillväxt göras ”hållbar”. Det menade man till exempel vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992.
Globala miljöfrågor
Riktigt så bra var det dock inte. På 1980-talet uppmärksammades allvarlig försurning också långt bort från de högindustrialiserade områdena. Man upptäckte att köldmedium och drivgaser i sprayförpackningar skadade ozonskiktet i den översta atmosfären, vilket skulle kunna leda till farlig ökning av ultraviolett strålning vid jordytan. Miljöproblemen hade blivit en global angelägenhet.
Världens första och fortfarande mest framgångsrika globala miljöavtal slöts i Montreal 1987. Avtalet har flera gånger reviderats och har följts väl av världens länder så att ozonskiktet så sakteliga har kunnat läkas.
Klimatfrågan
Att koldioxid och vattenånga i atmosfären påverkar strålningsbalansen har varit känt sedan mer än hundra år. Den så kallade växthuseffekten gör att medeltemperaturen vid jordytan är cirka 30 grader högre än den skulle vara utan atmosfär eller med bara torrt kväve och syre. Att mänsklighetens användning av fossila bränslen skulle kunna leda till klimatpåverkan var teoretiskt känt.
Förbränning utan rening medförde emellertid också stora utsläpp av rökpartiklar och svavel som har en kylande effekt. På 1970-talet var det fortfarande osäkert vilken effekt som dominerade. Klimatet var ingen dominerande fråga 1972.
Situationen ändrades i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Klimatforskare kunde visa att en tydlig uppvärmning pågår och man kunde visa att det hänger ihop med ökande koldioxidhalt i atmosfären och att koldioxiden väsentligen kommit från mänsklighetens förbränning av fossilt kol och olja. I Rio 1992 var man väsentligen ense om att problemet existerade och skulle kräva gemensamma globala ansträngningar att möta.
Oljebolag inom Rockefellersfären (numera under namnet Exxon Mobile) bedrev redan på 1970-talet forskning som konstaterade att allvarliga klimatförändringar skulle kunna bli följden av användningen av företagets produkter. Företaget valde att hemlighålla sina resultat och att i stället sponsra forskning som föreföll att motsäga AGW-teorin (AGW: Antropogen Global Warming, det vill säga av mänsklig verksamhet orsakad global uppvärmning).
Under 1990-talet och 00-talet var det alltså en häftig diskussion inom och utanför vetenskapsetablissemanget om AGW-teorins hållbarhet. Mycket stora värden står onekligen på spel. Om mänskligheten kunde slippa bekymra sig över globala miljöproblem och kunde fortsätta obekymrat att söka materiell tillväxt skulle alla folk, politiker och företagare ”prisa Gud”. Nobelpris skulle tilldelas den som kunde uppvisa en teori om vad som styr klimatet som kunde frikänna mänsklig verksamhet.
Vi vet alltså med stor säkerhet att:
- Jordens medeltemperatur ökar;
- Den enskilt viktigaste orsaken är ökad halt av koldioxid i atmosfären som leder till förstärkt växthuseffekt;
- Koldioxidökningen beror till övervägande del på mänsklig förbränning av kol, olja och gas;
- Koldioxidökningen beror också på att världens skogar fälls och bränns.
Uppvärmningen ger upphov till förändrade vädermönster, ostadigare nederbörd och flyttade klimatzoner. Det medför problem för jordbruk och mången annan mänsklig verksamhet.
Eftersom problemet har sitt ursprung i mänsklighetens överutnyttjande av planetens resurser och resiliens finns också i princip möjligheten att ändra industri och verksamhet till något långsiktigt hållbart. Det kräver dock samverkan genom överenskommelser och avtal på global nivå.
Så långt är vetenskapen helt övertygande. Den som vill ifrågasätta detta och samtidigt vill bli tagen på allvar måste ha verkligt tungt vägande argument.
Utöver denna grund finns frågor som kan tåla viss diskussion.
Hur allvarligt är det?
Det finns de som hävdar att ökning av koldioxidhalten och global uppvärmning enbart är av godo. ”Det finns inget att oroa sig för”, menar man. Koldioxid är ”livets gas” som ger större skördar och grönare skogar. Det tycks numera vara det viktigaste argumentet bland konservativa och nationalistiska partier. Det är ett behagligt sätt att avfärda behovet av politiska åtgärder, men är det en ansvarsfull hållning?
Många forskare, också sådana anknutna till IPCC, ansluter sig alltså till ovanstående säkra slutsatser men nöjer sig sedan med att som tysta observatörer beskriva och vidareutveckla sina delområden. De menar att det är politikers uppgift att göra något åt saken om de tycker det är viktigt. En sådan är till exempel Lennart Bengtsson, lågmäld, saklig och vill inte ta ställning i något politisk avseende.
Det är sant att det i viss mån växer bättre med högre koldioxidhalt i luften, men det behövs mer än koldioxid. I ett växthus finns också ett överflöd av gödsel. Utan kväve, fosfor och mineraler blir det bara tom volymtillväxt – cellulosa och socker. Det finns inget linjärt samband mellan koldioxidhalt och volymtillväxt, tvärtom avtar effekten snart på grund av andra begränsningar.
En väsentlig del av den ökade grönheten (”global greening”) har konstaterats beror på minskad snötäckning och att klimatzoner flyttat norrut (till exempel i Sahel).
Alarmisterna
En mängd aktiva klimatforskare har valt att inte bara gräva ner sig i siffror och beskrivningar utan också att opinionsbilda om de potentiellt allvarliga följderna av klimatförändringarna som de kan förutse. Viktigast är frågan om att uppvärmningen kan nå brytpunkter (”tipping points”) där förändringen blir självförstärkande och i praktiken ostoppbar. Farhågorna är långt ifrån obefogade. Den senaste istidens slut förstår man numera var resultatet av självförstärkande kedjor av orsaker som inleddes med en mycket långsam och gradvis förskjutning av jordbanan och jordaxelns lutning (Milanković-cykler).
En aning uppvärmning ledde till att i havsvatten löst koldioxid berikade atmosfären, vilket ledde till ytterligare en aning uppvärmning, med följd att mer koldioxid kom fri, och så vidare i många självförstärkande cykler så att över en 5 tusen år lång period Jordens medeltemperatur ökade ca 5 grader och koldioxidhalten ökade från som lägst 180 ppm till 280 ppm. Klimatsystemet genomgick en typisk ”tipping point” innan stabiliseringen i den pågående interglacialen vi kallar Holocen.
Flera välkända och välrenommerade forskare varnar för att vi redan kan vara nära att sätta i gång en liknade kedja av självförstärkande klimatförändringar som kan resultera i ytterligare ett istidsslut – kanske definitiv sparka oss ur istidscykeln, med oerhörda följder för livet på Jorden.
Klimaturvecklingen sedan senaste istidsmaximum. Den gröna-röda kurvan är alltså den (ö?)kända ”hockeyklubban”. Lägg märke till att den första naturliga uppvärmningsprocessen är utsträckt över 10-tusen år, medan den nuvarande uppvärmningen är extremt mycket snabbare.
Det är knappast någon risk att en sådan katastrof skulle utplåna livet på Jorden, men det skulle kunna orsaka massutdöende och radikala förändringar av förutsättningarna för allt liv.
En bornerad debatt
Vi är anhängare av yttrandefrihet. Vem som helst får i princip säga vad som helst och utrycka vilken åsikt som helst, men man kan inte begära att bli tagen på allvar, och det finns inget krav att en publikation ska ge utrymme för vilka dumheter som helst.
Likväl tycks alternativmedia ha blivit ett avloppsdike för konspirationsidéer, missförstånd och fördomar på miljö och klimatområdet. Enda kravet verkar vara att det inte är ”politiskt korrekt”.
Det är pinsamt att behöva upprepa en del dårskaper, men det är tyvärr nödvändigt, eftersom de så ofta förekommer i tal, artiklar och kommentarer, även hos FrihetsNytt.
Nej, koldioxid är inget gift.
Ingen ”alarmist” hävdar något annat än att koldioxid ingår som det viktigaste i livets och kolets kretslopp. Koldioxid är förvisso ”livets gas”, men frasen har blivit ett kodord för AGW-förnekelse.
Nej, ingen vill ta bort koldioxiden ur atmosfären
När man till exempel talar om CCS-teknik (Carbon Capture and Storage) handlar det om att fånga in koldioxid vid källan för att i någon mån förhindra ytterligare ökning av koldioxid i atmosfären. När man talar om idéer att odla och fälla skog för att förvara virket i övergivna gruvgångar handlar det om att kompensera för uttaget av fossilt kol från berggrunden. Att det senare kanske är en idiotisk idé är en annan sak. Att CCS är dyrt opraktiskt och tekniskt svårgenomförbart är också en annan sak. Syftet är i alla fall inte att suga koldioxiden ur atmosfären för att man vill utrota livet på Jorden.
En vanlig uppfattning är att 350 ppm koldioxid och en grad varmare än 1850-årsnivån är ofarlig och till och med välkommen.
Nej, klimatnarrativet skrämmer inte mänskligheten till totalitär lydnad.
Klimatfrågan är oerhört svår att behandla informationsmässigt. Det är oerhört svårt att jaga upp en alarmstämning kring något som så långsamt förändras – snacka om att ”koka grodor”! Man gör försök att opinionsbilda i samband med väderkatastrofer, men folk glömmer snabbt.
Vill man jaga skräck i folk för att få acceptans för ett teknokratiskt totalitärt styre så är krig eller pandemi mycket effektivare metoder.
Nej, klimatnarrativet ingår inte i en plan för massutrotning av människor.
Det är sant att världens närmare tio miljarder människor i sin blotta mängd är en komplicerande del av det humanekologiska problemet. Riktigt illa blir det om och när alla kräver sin ”rätt” till materiellt välstånd: Bilar, luftkonditionering, kött på bordet, semesterresa etc. Om vi redan övertrasserar Jordens resurskapital en och en halv gång, hur blir det när alla kräver det som vi i Sverige tycker är livets självklara nödtorft.
Miljörörelsen, som alltså nu väsentligen ägs av socialister, har förträngt allt tal om befolkningsfrågan. Agendorna 21 och 2030, ”Our Common Aganda”, liksom World Economic Forum med flera undviker sorgfälligt tal om ”överbefolkning” eller ”befolkningsminskning”. Frågan har förpackats under rubriken ”Kvinnors sexuella frihet och reproduktiva hälsa”. Det mest radikala är kraven om rätt till abort och billiga preventivmedel.
Lyckligtvis ser befolkningsfrågan ut att lösa sig självt därför att moderna kvinnor hellre väljer lönearbete och karriär än moderskap. Nativiteten sjunker i hela världen och är under full reproduktion i Europa, Amerika och stora delar av Asien. Afrika har fortfarande explosiv tillväxt men nativiteten sjunker även där. Det kan tyckas tragiskt att folk inte vill ha barn, men där är definitivt att föredra framför tvångssteriliseringar.
Nej, ”klimathysterin” är inte till för att dölja verkliga miljöproblem.
Tvärtom är det just AGW-förnekare som visar förakt för allt vad miljörörelsen står för. Det mesta påstås vara falska domedagsprofetior: försurning, ozonproblemet, övergödning, jordförstörelse, utfiskning, mikroplast, tjuvjakt, förstörelse av naturskogar, etc. (hur många har inte sökt stöd för sina argument hos Greenpeace-förrädaren Patrick Moore?)
Nej, det pågår ingen storskalig manipulation av vädret (chemtrails).
Det är sant att det diskuteras om olika tekniska lösningar att begränsa solinstrålning. Det är också sant att mindre försök har gjorts att styra och förhindra nederbörd. Om det verkligen skulle göras i stor skala skulle det kräva att svavelutsläpp görs högt uppe i stratosfären, högre än där trafikflyget går, för att partiklarna skulle kunna stanna kvar en längre tid. Det skulle kosta mycket och de skulle kräva internationella avtal. Man kan räkna med att utförarna vill bli erkända som klimathjältar inte smyga med det i hemlighet. Det ni har sett över Sverige är vanliga kondensationsstrimmor.
Geoenginering måste vara en sista nödlösning, inte ett medel att få fortsätta att släppa ut klimatgaser. Miljömässiga och geopolitiska sidoeffekter kan bli oöverskådliga.
Mer seriös AGW-kritik
Det finns givetvis personer som läst på och försökt att seriöst och självständigt försökt nå klarhet i frågan. Det är röster som kan vara värda att lyssna på. Givetvis med en skarpt vaksamt kritisk inställning till röster med udda och säregna ståndpunkter.
Elsa Widding
Widding erkänner grunddragen i AGW-teorin, men hävdar att det inte finns skäl för oro. Hon hävdar att hon stödjer sig på IPCC:s ”Assessment Reports”, i synnerhet arbetsgrupp 1 (WG1) som behandlar den vetenskapliga grunden för vår förståelse av klimatdynamiken. Hon påstår däremot att IPCC:s ”sammanfattning för beslutsfattare” är en propagandaprodukt framtagen av politiker och har ett radikalt annorlunda, mer ”alarmistiskt”, budskap än de vetenskapliga texterna. Ett påstående jag inte kan finna stöd för. Widding skäms inte heller för tendensiösa citat och urval av grafer.
Widdings starka sida är kritik av energipolitik och omställningens tekniska problem.
Lennart Bengtsson
Bengtsson har varit djupt inblandad i den klimatforskning som lett fram till AGW-teorin. Han är expert på bygge av klimatmodeller och kan resonera om modellernas styrkor och svagheter. Bengtsson är en lågmäld och politiskt ytterst försiktig person. Han vill inte befatta sig med idéer om brytpunkter. Det går inte att räkna på, menar han. Bengtsson tror att 3 graders uppvärmning är oundviklig och uthärdlig, men medger motvilligt att ytterligare uppvärmning skulle kunna bli katastrofal.
Staffan Mörner
Mörner är skollärare och kan tala mycket övertygande även om saker han inte kan något om. I sin bok lyckas han prata bort den otvetydiga avsmältningen av havsis i Arktis. Mörner gör en stor affär av normalisering och kalibrering av temperaturmätningar och tycker sig se bevis för manipulation av historiska temperaturdata. På det viset vill han påstå att den globala uppvärmningen upphört. Mörner är en AGW-förnekare.
Gösta Pettersson
Pettersson är anhängare av utgasningsteorin, dvs att ökad koldioxidhalt är följden av naturlig uppvärmning av haven. Han tror att koldioxidens växthuseffekt är bara en marginell orsak till klimatförändringar. Däremot tror han att solfläckar, magnetism och molnbildning, enligt Henrik Svensmarks teori har stor betydelse. Pettersson prisar att koldioxiden gynnar växtlighet och att eventuell uppvärmning i så fall bara är av godo.
Tillsammans med internationella aktörer som Richard Lindzen, William Happer med flera representerar Pettersson en popular AGW-förnekande linje som slagit rot bland konservativt och liberalt inriktade som framför allt vill se fortsatt fri marknad och kapitalistisk tillväxt.
Tege Tornvall
Tornvall skriver ibland i alternativmedia (Nya Tider). Tornvall litar mycket till danska Klimarealisme.dk med namn som Henrik Svensmark och Ole Humlum. Gruppen har under årens lopp många gånger förutspått att uppvärmningen ska vända till avkylning och att rentav en ny ”liten istid” står för dörren.
Inga tecken på en sådan avkylning kan skönjas. Tvärtom har de senaste tre åren varit de tre varmaste som uppmätts.
Tornvall har otyget att rita om och förenkla kurvor, antagligen för att få ett enhetligt grafiskt utseende. Man måste upprepat försäkra sig om att kurvan stämmer med den föregivna förlagan.
Jacob Nordangård
Nordangård har undersökt klimatforskningens ekonomi. I synnerhet Rockefellerklanens sponsring av FN, klimatforskningen och IPCC:s bildande. Nordangård vill mena att det inte handlar om sanningslidelse utan om att oligarkerna har en agenda att skrämma mänskligheten till lydnad under en teknokratisk världsregering. Miljörörelsen har, insinuerar Nordangård, från början (redan Richel Carssons ”Tyst vår”!) och fram till våra dagar varit ett redskap konstruerat att befordra oligarkernas makt.
Det kan naturligtvis vara viktigt att ”följa pengarna” men Nordangård vet ingenting om den faktiska klimatforskningens praktik och resultat. Det är fullkomligt orimligt att föreställa sig att tiotusentals forskare säljer sina livsverk bara för några magra forskningsanslag.
Det bör också nämnas att Rockefellerklanen på omvägar genom sina oljebolag och ”oberoende” stiftelser också sponsrar AGW-förnekare och skeptiker.
Varning!
För den verkligt intresserade kan det vara värt att dyka ner i denna vildmark av teorier och hypoteser. Man bör emellertid först ha en stadig grundkunskap om den konventionella erkända klimatteorin. Skeptiker och förnekare misstolkar oavsiktligt eller avsiktligt och väljer gärna fakta som ensidigt verkar stödja deras linje. Jag rekommenderar starkt att läsa Lennart Bengtssons bok ”Vad händer med klimatet?”. Läsaren riskerar inte att mötas av skrämmande framtidsvarningar, men får en god förståelse för hur den dominerande AGW-teorin fungerar. Bengtsson förklarar varför man måste använda datormodeller liksom vad som är modellernas begränsningar.
Vad bör göras?
När man har enats om att det finns ett allvarligt problem är det rimligt att man söker efter en utväg. Det går uppenbart inte för vår världscivilisation att fortsätta den nuvarande ordningen med energiförsörjning och industriproduktion baserat på fossila kolväten.
Ledande företrädare för politiken vill framställa det som att det bara handlar om att ställa om energisystemen och att omställningen ger ”gröna” jobb och ”grön” tillväxt. Vägtrafiken ska elektrifieras, skogar av vindkraftverk ska byggas både till lands och till havs. Taken ska fyllas med solpaneler. Om inte det räcker ska hundratals kärnkraftverk byggas. Omställningen lovas bli win-win för alla.
Allvarliga miljötänkare varnar för att en sådan omställning i stället drar oss in i nya allvarliga miljö- och resursproblem. Det är redan uppenbart, menar man, att industrikulturen nått vägs ände. Nu återstår bara radikal nedskruvning av människors materiella förväntningar, och ekonomisk nedväxt i de industrialiserade delarna av världen. Det är lätt att föreställa sig att detta kommer att medföra svåra intressekonflikter och social oro.
Det är uppenbart att AGW-förnekande politiker kommer att underblåsa missnöje och erbjuda populistiska kortsiktiga lösningar genom att helt enkelt motsätta sig all slags omställning. Jag vill inte vara delaktig i sådan ansvarslöshet.
Det är uppenbart att det finns mycket kring omställningen att diskutera. Det finns utrymme för radikalt olika strategier. Det som fungerar för ett folk och en nation fungerar kanske inte för ett annat. Hur som helst måste det, om våra civilisationer ska överleva, finnas global samsyn om riktningen.
Det som åstadkommits hittills är uppenbart alltför lite. Låt oss vara en del av lösningen och inte en del av problemet.
Tankar av Åke Blomdahl, ake@eldfluga.com
P.S: Det vore roligt att veta om någon av Frihetsnytts läsare orkat läsa så långt. Lämna gärna en kommentar
Svammelpelle?
Tack för en artikel vars innehåll måste beskrivas som extremt ovanligt. Detta torde bland annat bero på att Åke Blomdahl varken tillhör traditionell antivästvänster eller delar den vanligt förekommande uppfattningen bland så kallade klimatförnekare.
Vad såväl Staffan Mörners filmer på Frihetsnytt som denna informationstäta artikel påvisar med all önskvärd tydlighet, är att klimatfrågan är betydligt mer komplicerad än de flesta som tar till orda om den verkar ha tillräckliga kunskaper för att kunna hantera.
Därför skulle det vara önskvärt med förutsättningslösa diskussioner mellan kunniga företrädare för olika uppfattningar i frågan. Det faktum att ”klimatförnekare” av maktmedierna klassas som foliehattar visar dock att maktens kreatur valt sida. Det brukar i sin tur ha att göra med mål som går emot folkets bästa vilket dock inte med nödvändighet skulle behöva vara fallet här.
Oberoende av vilken sida som ”har rätt eller fel” måste ändå flera så kallade miljö- och klimatsatsningar beskrivas som rent bedrägliga. Ungefär som många krig.
Globalistpacket skor sig på folkets tillgångar generöst utdelade av korrumperade politiker.
– Hoppsan, gick företaget i konkurs. Osis, tur att jag hann få ut min miljonbonus dessförinnan.
En annan aspekt av frågan oberoende av vilken sida som har ”rätt eller fel” är självklart hur olika nationer i världen agerar och hur stor deras respektive klimatpåverkan är. Ska vi i Sverige återgå till levnadsförhållanden som de var för hundra år sedan för att satsa nästan allt vi har för att göra ännu mer ”för klimatet” när vi redan är världsledande? Och skulle våra olika hypotetiska ageranden i sammanhanget ge någon påvisbar förändring av klimatet? Och vilket ”klimat” är målet? Och vem eller vilka ska ha definitionsrätten och uppföljningsansvaret i fråga om klimatmål?
Dylika tankegångar ryms inom Åke Blomdahls resonemang och behöver hanteras utan intellektuellt skyttegravskrig. Men om sakkunniga, som det verkar, är delvis oeniga om en hel del i sammanhanget, då har mänskligheten en utmaning i att hitta lämpliga styrtekniker och beslutsprocesser.
Kanske vore debatter eller diskussioner mellan olika sakkunniga något som Frihetsnytt – som den lysande vetenskapliga fyren i medievärlden – skulle kunna anordna (igen).
Tack för artikeln Frihetsnytt och Åke Blomdahl!
Instämmer helt i dina ord!
Du efterfrågar ”förutsättningslösa diskussioner”. Hur skulle de utformas. Vid det här laget finns några ganska tydliga ”läger” i faktafrågan om några klimatförändringar faktiskt sker och vad de beror på, och ifall det är något man behöver hantera tekniskt och politiskt. På 1960-70-talen var frågan ganska öppen vetenskapligt. Det fanns många forskare (inte alls lika många som nu) som hade olika mening. Politikerklassen runt om i världen tog till sig att ett problem kanske skulle kunna finnas. Genom FN tillsatte man just en förutsättningslös utredning med uppgift att sammanställa ”vetenskapens uppfattning”: IPCC. Debatten var het och livlig men drog ändå åt ett tydligt håll:
Ja — det ser ut som att Jorden värms upp.
Ja — den tydligaste enskilda orsaken tycks vara ökningen av koldioxid i atmosfären
Ja — Ökningen beror till 2/3 på mänsklig fossilförbränning och till 1/3 på avskogning
Ja — växthuseffekten från koldixid (förstärkt av vatten) är större än den avkylande effekten av svavelföroreningar
Ja — Det finns risk att detta kan komma att orsaka problem inte minst för jordbruk runt om i världen.
Det är där ”koncensus” landat, även om det fortfarande finns en minoritet klimatologer som betvivlar någon del av teorin. De försöker ”förutsättningslöst” att sprida sina insikter och åsikter. Denna tvivlande minoritet har fått vingar och understöd av industriintressen och politiska krafter.
Vad man kan göra och om man kan kosta på sig det är under hård debatt i många länder. Flera stora länder har visat att de inte tänker göra något som hämmar deras tillväxt. Alla är ivriga att framställa klimatåtgärder (eller icke-åtgärder) som WIN-WIN för alla.
Jag håller fullständigt med om att åtgärdspolitiken måste diskuteras ”förutsättningslöst” (något sådant finns inte i en ekonomisk politisk verklighet). Därför blir det vansinniga miljardsatsningar som kraschar. Ineffektiva och dyrbara lösningar. Signalpolitik. Bidragsregn som göder korruption. Överbudspolitik. Populistisk förnekelsepolitik etc. Det är väl just det som är det politiska spelet? Förutsättningslöst är det aldrig.