Regeringen ökar skattemiljonerna – ignorerar svenskfientlighet

Journalisten sade:

Trots att regeringen skjuter till tiotals nya skattemiljoner i kampen mot rasism saknas en avgörande pusselbit i satsningen. Hat och våld mot svenskar nämns inte – trots växande larm från både forskare och riksdagspolitiker.

Trots växande rapporter om våld, trakasserier och hot med svenskfientliga motiv gör regeringen inga riktade insatser. Samtidigt förstärks nu den nationella handlingsplanen mot rasism – med ytterligare 10 miljoner kronor per år, meddelar regeringen på sin hemsida. Fokus ligger på antisemitism och andra utpekade former av rasism, men någon strategi för att skydda svenskar saknas helt.

Regeringen beskriver sin satsning som långsiktig och kraftfull. I budgetpropositionen för 2026 föreslås totalt 30 miljoner kronor i nya medel under treårsperioden 2027–2029. Detta utöver tidigare resurser.

– Det kräver uthållighet, kontinuitet och politisk vilja – och det är precis vad vi levererar, säger jämställdhetsminister Nina Larsson (L) i regeringens pressmeddelande den 24 september.

Ignoreras helt

Men trots att det redan i dag finns särskilda åtgärdsprogram mot antisemitism, afrofobi, antiziganism och islamofobi, finns inga planer på att ta fram ett program mot svenskfientlighet. Det bekräftades av tidigare jämställdhetsministern Paulina Brandberg (L) i en riksdagsdebatt den 17 maj 2024.

– Det finns ingen avsikt att ta fram ett åtgärdsprogram mot svenskfientlighet, sade hon då.

Forskare: Svenskfientlighet är ett verkligt fenomen

Ardavan Khoshnood, kriminolog och docent vid Lunds universitet, hör till den växande skara som påtalar att brott med svenskfientliga motiv existerar och kan likställas med andra hatbrott.

– Om vi definierar det som fientlighet mot det som är svenskt, så tycker jag absolut att vi har någonting som heter svenskfientlighet, sade han i en intervju med Bulletin i oktober 2024.

Han menar att offren i dessa fall inte bara utsätts för brott, utan blir måltavlor just för att de är svenskar – något som förvärrar kränkningen.

Stort mörkertal och låg mediesynlighet

Khoshnood konstaterar att forskningen är begränsad och att få rapporter finns på området. I Brå:s senaste statistik syns bara ett tiotal anmälningar med svenskfientliga motiv – men siffran speglar inte verkligheten, enligt honom:

– Utan en tydlig definition kan vi inte samla in den data som behövs.

Han pekar också på att medier ofta undviker ämnet, vilket bidrar till att fenomenet förblir osynligt i samhällsdebatten.

Riksdagsledamöter larmar – men regeringen avstår från åtgärder

De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Tobias Andersson och Pontus Andersson Garpvall har upprepade gånger begärt att regeringen ska erkänna svenskfientlighet som ett problem. De hänvisar till vittnesmål om förnedringsrån, hot, våldtäkter och trakasserier med tydliga motiv kopplade till offrets svenska bakgrund.

– Jag har sett ungdomsrån där hat mot svenskar varit ett motiv, erkände Brandberg under den ovan nämnda debatten, som hölls mot Andersson.

Trots detta avvisar regeringen ett särskilt åtgärdsprogram. Samtidigt tillförs alltså nya statliga resurser till redan existerande initiativ som inte nämner svenskfientlighet alls.

Pendeln svänger

Den senaste tiden har det dock blivit tydligt att svenskarna inte längre accepteras att placeras i andra hand, i synnerhet inte i det egna landet. Det blev tydligt när SD-toppen Jessica Stegrud ifrågasatte varför invandrare ska definiera svensk kultur.

Istället för att tystas ned med rasismanklagelser valde en överväldigande mängd svenskar att ryta ifrån och kräva att erkännas som ett unikt folk på samma villkor som andra folkgrupper.

I och med den ökande etniska medvetenheten bland svenskar och hårdare krav på att ta tillvara svenskarnas intressen, kan det sätta press på politikerna att förr eller senare erkänna problemet. I och med den valrörelse som snart sätter igång kan det mycket väl bli en fråga för det parti som vill locka invandringskritiska röster.