Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Redan i min första bok, Sverige – från välfärdsstat till fattigland som kom ut 1997, skrev jag att det som vi nu upplever i Sverige skulle komma. Jag visade på mängder av vansinniga beslut och ageranden från vänsterpolitiker med makt. Jag kunde alltså se det som varenda människa med ögon och öron öppna kunde ha sett, hört och förstått om de bara hade begripit eller ens velat.
Men nej! Jag blev idiotförklarad och fick stämplar på mig som domedagsprofet, konspirationsteoretiker och rasist.
”Så du påstår att du kunde förutsäga det som nu trasar sönder Sverige”, säger människor runt omkring mig. Ja, det kunde jag, svarar jag, därför att de synliga tecknen och varningssignalerna var så tydliga, så uppenbara och makabra att det inte gick att ta fel.
Kan de inte, eller vill de inte se?
Vad är det som gör att vissa människor ser och hör det som den stora massan inte gör eller inte vill ta till sig? Ja, svaret på den frågan måste vara att människan inte vill inte få sin bild av tillvaron söndertrasad. Ett mycket utpräglat särdrag hos svensken idag är att dölja sig och sina egna inre tankar och uppfattningar bakom; ”det är inte mitt bord”, ”det rör inte mig”, ”ingenting blir bättre av att jag engagerar mig”, ”jag kan i alla fall inte göra något”.
Det svensken inte kan se eller höra ”finns inte”. Denna inställning gör att svensken inte kan förnimma eller uppmärksamma det oändliga som finns utanför de snäva ramar som till vardags används för att bedöma hur saker och ting egentligen är. Miljontals felaktiga beslut tas var dag på grund av att förmågan att se längre än näsan räcker, saknas hos de flesta. Man beslutar med skygglappar.
Vi lever i en tredimensionell tillvaro som begränsar oss i nästan allt. Idag vet vi att det finns minst tio dimensioner. Med andra ord, hela vår medvetna uppfattning om det som existerar är ytterst begränsad. Det vi inte ser, kan ta på eller höra finns inte, vilket i sin tur gör att våra politiker famlar i blindo.
Lagar är för folket
Utöver det har vi skapat lagar som bakbinder de flesta. Jantelagen är en sådan utpräglad begränsningslag. Lagar som är till för vissa, men inte för alla. Tillhör man det översta politikerfrälset och massmediamaffian, kan man ofta leva utanför, ovanför och vid sidan av de regler som gäller för oss vanliga medborgare. En slags låt-gå-politik kan skönjas. Kjell-Olof Feldt, tidigare finansminister, har tagit upp ämnet i sin bok Alla dessa dagar. ”Visst ska vi skriva lagar bara det inte drabbar oss som skriver lagarna”.
Konsekvensanalys – ska det vara nödvändigt?
Ett mycket vanligt steg när våra politiker bestämmer sig för att besluta om, eller göra något riktigt stort i Sverige, är att undvika att göra en riktigt genomgripande konsekvensanalys, det vill säga; vad kommer detta beslut att innebära, medföra för konsekvenser? Har vi de nödvändiga resurserna för att kunna genomföra det vi beslutat om?
Aningslösheten är i sig en garanti för att felaktiga beslut klubbas och sedan effektueras av aningslösa eller köpta tjänstemän inom alla hierarkier.
Det feltänkande som kontinuerligt presterats inom svensk statsförvaltning under många decennier, har kostat skattebetalarna tusentals miljarder. Rena önsketänkanden har fått prägla jättesatsningar i Sverige, stora investeringar som inte har ett dugg med verkligheten att göra.
Monterat ned saker som fungerat
Även på kommunal nivå har pengarullningen varit groteskt stor på vansinnesprojekt. Det har också kostat skattebetalarna många miljarder när såväl stat som kommun rivit ned det de tidigare skapat. Exemplen är många.
Stålverk 80 i Lappland, hundratals mils järnväg, nedmontering av världens säkraste kärnkraftverk, utförsäljning av tusentals kvadratkilometer mark som kommunerna tilltvingade sig via expropriation vid slutet av 1960-talet och under hela 1970-talet, där det hette att varje kommun med självaktning skulle tillskansa sig mark för bostads- och industribyggande för de närmaste 25 åren.
Allt baserat på en förväntad befolkningsökning i varje kommun, som presenterades i de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen. Summerade man den befolkning som kommunerna talade om i sina program vid den tiden, så hade vi 15 miljoner invånare i Sverige.
Felsatsningar
I ett antal norrländska kommuner byggdes det jättestora industrilokaler genom statens försorg. Statens industriverk (SIND) höll i taktpinnen. Här skulle den sysselsättningsintensiva industrin, främst inom metallsektorn, husera. Det var bara det att verkligheten hade länge visat att den sysselsättningsintensiva industrin som politikerna fantiserade om, hade börjat göra sitt uttåg redan på 1980-talet då dessa mastodontanläggningar uppfördes. Den kunskapsintensiva industrin hade gjort sitt stora intåg med sitt datoriserade och robotiserade tillverkningssätt.
Detta faktum avskräckte inte sosseregeringarna som bara såg till hur många röster de kunde inhåva, och där visste man att metallarbetarna alltid röstade på sossarna.
Sossarna stal genom allmänna investeringsfonder
Ett annat vansinnestänkande var exemplet med de allmänna investeringsfonderna. Från LO-håll kom man på att om man förbjöd företagen att intjäna mer vinst än upp till en viss procent, och att all vinst ovanför detta tak skulle staten ta hand om och placera i statliga investeringsfonder, så skulle sossarna kunna ta miljoner ur svenskt näringsliv och åka ut till Sveriges kommuner, främst norr om Dalälven och där ”skapa” sysselsättning.
Med andra ord; rösta på sossarna så ordnar vi sysselsättning med ”andras pengar”. Den mängd miljoner som sossarna stal från fullt friska företag med löften om att företagen skulle ”få pengarna tillbaka” om de investerade på platser som sossarna bestämde, frös nästan alltid inne.
Hur lättlurad får man vara som sossepolitiker?
Lycksökare uppsnappade ganska snart att det fanns många miljoner att hämta om man sökte upp SIND och förespeglade att man ville bygga industrier i Norrland. Aningslösa sossepolitiker svalde betet med hull och hår och lycksökarna kunde snabbt kvittera ut miljontals kronor från svenska staten till inbillade projekt som aldrig blev av.
Nu dök ett nytt begrepp upp ”Skalbolag”. Svindlande affärer blev helt plötsligt mycket realistiskt, staten betalade. Kriminella aktörer dök snabbt upp på arenan och de miljoner som kunde utkvitteras användes till mycket lukrativa affärer på Mallorca och andra solparadis.
Jag har själv på mycket nära håll kunnat studera hur denna cirkus kunde få fortsätta många år innan politikerna var tvungna att stoppa eländet.
De miljoner som de företag som fråntagits sina så kallade ”övervinster”, blev stora ekonomiska förluster för de berörda företagen. Om och när pengarna blev tillgängliga för de drabbade företagen, hade antingen marknaden eller rätt investeringstillfälle förändrats så drastiskt att dessa pengar i princip alltid var borta ur sammanhangen.
Den bittra sanningen att det är näringslivet självt som bäst vet hur deras vinster ska investeras i de företag som de driver, kunde inte tränga in i en sosses medvetande och kan det fortfarande inte.
Det mest makabra felbeslutet var att godkänna den fullständigt vansinniga massinvandringen till Sverige. Här bara nämnt som paradexemplet på beslut som kostar svenska skattebetalare tusentals miljarder. Ett beslut som sossepolitiker med flera partier har godkänt utan någon som helst konsekvensanalys innan beslutet verkställdes.
Skribent: Tommy Ulmnäs
Författare, jurist och f.d. kommundirektör
