De framförda åsikterna är personliga och representerar personen, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Den senaste tidens debatt om elkrisen har i stort sett kommit att bli en debatt mellan förespråkare av vindkraft respektive kärnkraft. I detta nyhetssamtal kommenterar den tidigare miljöaktivisten Åke Blomdahl debatten om vilka energikällor som man bör fokusera på och ifrågasätter den bild som många har av vindkraften.
Just nu har Frihetsnytt även en julkampanj, som innebär att den som köper två böcker får Runar Sögaards Gud gav oss tio bud. Du hittar även fler böcker i Frihetsnytts webbutik.
hej …ville bara tala om att ljudet kommer efter 55 sekunder.
Förbehåll: Reklamen som följer med detta lilla inslag känns något påfrestande. Jag vill inte gärna associeras med detta massiva uppbåd av klimatalarmförnekare.
En kommentar om energiproblemet
Elenergiförsörjningen är en av de mest avgörande frågorna för vår civilisations framtid och överlevnad. Att priserna stiger i en relativ bristsituation är inget att förvånas eller förskräckas av. Den uppgift som mänskligheten står uppe i är att avveckla fossilbränslena. Entusiasmen för redan detta är blandad, men även om man kunde visa att vi inte har ett klimatproblem så anar vi redan botten av tanken. Det blir dyrare och dyrare att få fram olja & gas. Skifferolja, fracking, tjärsand, offshore – det inte längre att bara borra ett hål i marken och oljan kommer med självtryck som det var för hundra år sedan.
Politiker, storföretagen, småföretagen, allmänheten tror att vi kan ersätta förbränningstekniken med eldrift och sedan är det bara att köra vidare ”som vanligt”: fler prylar i butiken, större bilar, längre flygresor, större bostäder, fler vägar, större parkeringsplatser, etc. Kort sagt ”grön tillväxt”.
Vind och sol kan nog ge en hel del, men det är inte heller några resurssnåla tekniker. Bara att bygga anläggningarna kräver massiva insatser av betong, stål och maskiner (fossilbränslen). Det behövs massor av sällsynta metaller. Batterier … Många anar att vindkraftsboomen nått sin topp.
Världen vänder sig nu till kärnkraft. Bortglömda är problemen med urangruvor och förvaring av använda bränslestavar. Idag finns ungefär 400 (tror jag) producerande kärnkraftverk i världen. Det behöver multipliceras med hundra! Byggtiden minst 10 år. Kostar jättemycket och kräver jätteinsats av betong, maskiner och metaller (fossilbränslen) och betalar sig först tiotals år efteråt. En korttidsförvaring av utbränt bränsle kyls av vatten och kräver stadig eldrift, annars kokar vattnet bort och man får en helvetesugn som spyr radioaktiv rök över omgivningarna. Att man ännu så länge klarat sig från sådan katastrof i Ukraina är ett mirakel.
Fusionsreaktorer är vad teknikoptimisterna hoppas på, men de tekniska problemen verkar vara enorma. ”Om 30 år” har man sagt sedan 1950-talet.
Även om man till äventyrs löser fusionskraften så har vi mängder av överhängande materialförsörjningsproblem: Nickel, krom, kobolt, neodynium, volfram, molybden, tantal, niob … för att inte tala om koppar som el-industrin kräver 22 miljoner ton/år i världen. Litium 180 tusen ton/år 2023, utvinning växer mycket snabbt.
Jag pratar om tillväxtens ”gränser”. Naturligtvis finns inga numeriskt fastställda gränser, det är alltid en fråga om hur stor insats man vill göra för att exploatera en fyndighet – och hur mycket miljöförstöring man kan acceptera för att nå dit. Vad vi ser är att det blir svårare och svårare och att det naturligtvis hämmar tillväxten. Till slut har man inte resurser tillräckligt att ersätta förslitningen och då har man en påtvingad negativ tillväxt (tillbakagång).