Försvarsanalytikern och Ukrainaexperten Mikael Valtersson kommenterar hur det ser ut i nuläget med stöd till Ukraina. Han kommenterar parlamentsvalet i Slovakien, samt EU:s löften om ännu mer stöd.
Vad är din kommentar om Robert Ficos valseger I Slovakien?
– Dels så är det fascinerande att han lyckas komma tillbaka efter att han föll bort 2018, då en undersökande journalist blev mördad och hon hade grävt i saker som rörde Fico. Hans parti satt kvar, men han fick gå. Men den största förvåningen är hur totalt valresultatet nu skiljer sig åt från det för fyra år sedan. De partier som var dominerande i regeringen, tre av dem fick [tillsammans] 41 procent [i valet 2020] fick 12 procent i det här valet. Två av dem blev i princip utplockade helt och hållet.
Ficos parti, SMER, hade 18 procent i senaste valet och nu fick hans parti 22,94 procent. Men det finns ett parti som är en utbrytare ur SMER, som han kan tänkas samarbeta med, nämligen HLAS, som fick 14,7 procent. Så det innebär att man räkna det som att ”SMER-sfären” ökade från 18 procent till 38 procent.
Att det även gick bra för nationalistpartierna betyder att opinionen har ändrats drastiskt i Slovakien.
Fico kallas för alla möjliga saker, “populist”, “patriot”, “vänstersinnad” och så vidare. Har du någon uppfattning om hur man skulle klassa honom politiskt?
– Det är svårt ur svensk synvinkel, men han var ursprungligen med i kommunistpartiet i Tjeckoslovakien och SMER är formellt ett socialdemokratiskt parti. Vad jag vet så ingår de i socialistiska internationalen, men jag tror inte att de är jättepopulära där och det kan hända att de ryker därifrån ganska snart.
I praktiken är Fico väldigt inspirerad av Viktor Orbán och har blivit det mer och mer. Han är en populist med vänsterinriktning och en nationalistisk inriktning. Sen tror jag att han egentligen är mindre nationalistisk än vad han låter som. Han vet vad folk vill höra och det är alltid lätt att peka på omvärlden och sen få befolkningen att inte bry sig så mycket om vad som händer hemma.
Det han har gjort är ungefär på samma sätt som Lag och Rättvisa i Polen, att man pratar väldigt mycket om allt dumt som Tyskland gjorde mot dem en gång i tiden, så att folk blir engagerade av det.
Så vänsterpopulist och officiellt socialdemokrat, men det är han dock inte enligt vår mening.
Stort fokus ligger på att Slovakien nu ska sluta skicka vapen till Ukraina, men vet du var Fico står i frågan om att driva igenom fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina?
– Fredsförhandlingar har han inte sagt något specifikt om, men han har [sagt] tre saker i anslutning till det här med Ukraina. Dels att Slovakien inte ska skicka mer vapen till Ukraina, ”inte en kula” har han sagt. Sen har han också sagt att han kommer att lägga in veto mot att Ukraina går med i Nato, samt att han kommer arbeta för att sanktionerna mot Ryssland ska slopas.
Slovakien kommer säkert inte att lämna Nato, men Fico kommer inte att vara poppis där. Det blir väl som med Ungern och Turkiet, att många Natoländer är irriterade på Slovakien. Men man sparkar inte ut folk ur Nato, inte än så länge i alla fall.
Ficos inställning till sanktionerna är väldigt intressant. EU:s sanktioner är tidsbegränsade, så de förnyas hela tiden. Även om Orbán har varit negativ till många av dem, så har han ändå inte lagt in ett veto. Där blir det ju ett skarpt läge och jag är inte säker på att Fico kommer att lägga in ett veto heller, på grund av att han behöver ha relationer med andra, dels koalitionspartners i Slovakien, samt att de får mycket pengar från EU.
Så han kommer säkert att stoppa nya sanktioner, men jag är inte säker på att han ensam kommer att lägga in ett veto mot de sanktioner som finns.
Tror du att det kommer ske liknande saker i fler länder, som har skänkt stöd till Ukraina för väldigt höga belopp? Kommer liknande partier och politiker att ta plats?
– Det finns många intressanta aspekter. Man ser hur utvecklingen har svängt radikalt i Polen, som har varit ett nyckelland för Ukrainas del. Där är det val om två veckor och Lag och Rättvisa kan mycket väl sitta kvar, och de har varit väldigt positiva till Ukraina under kriget, medan Polen var väldigt skeptiskt till Ukraina innan kriget.
Den senaste tiden har relationen brakat samman och det av flera skäl. Ett är att Polen inte vill ha konkurrens från den ukrainska spannmålsproduktionen. Bönderna är en jätteviktig väljargrupp i Polen och om inte Lag och Rättvisa lyckas locka dem kommer de inte att vinna. Därför har man infört flera stopp för import av ukrainskt spannmål.
EU tillät det till ganska nyligen, men nu tog man bort stoppet. Då svarade både Slovakien, Rumänien och Polen att de inför egna stopp, även om de inte får göra det för EU.
En annan sak som spelar in är att Ukraina har väldigt hög svansföring. De har blivit så sönderkramade av omvärlden, så de tror att de kan göra lite vad de vill. Ingen vågar bråka med dem och de sade att de kommer att ta Polen till Världshandelsorganisationen för att stämma dem.
Så nu är man ju förbannad i Polen och premiärministern i Polen har sagt att det inte kommer att ske några fler vapenleveranser till Ukraina och att man istället ska satsa på det polska försvaret. De har fått väldigt mycket vapen från Polen. Det kan ju vara att man håller på att få slut på vapen att skicka.
Det är samma sak med Slovakien, som har skickat väldigt mycket vapen till Ukraina. Men nu börjar även de få ont om vapen att skicka.
Kan man säga att det är en större trend som pågår?
– Det är absolut en intressant trend att partier som är skeptiska till hjälp till Ukraina, går fram. Det finns en koalition i Polen, Konfederation, som är väldigt negativt till stödet och som Lag och Rättvisa kommer att tvingas samarbeta med för att kunna regera. I regionvalen i Österrike gick både Frihetspartiet och gammelkommunisterna framåt, och båda är väldigt negativa. Och nu ligger AfD väldigt bra till i Tyskland när det är regionval om en vecka.
Samtidigt som Slovakien nu ser ut sluta skänka stöd till Ukraina, så meddelar EU att man kommer att öka stödet på grund av budgetsituationen i USA. Man ska bl.a. öka den europeiska industrin för att kunna utöka produktionen av ammunition till Ukraina. Tror du att det kommer att vara lika högt efter att USA presenterat sin budget och hur hållbart är det i längden med det stora stöd som EU-länderna står för?
– Jag är osäker på hur mycket man kommer att lyckas med den här leveransökningen av ammunition. Man har pratat mycket om att man ska öka produktionen, men problem som har funnits i både USA och i Europa är i princip att man lade ner de flesta fabrikerna efter kalla kriget. För att man ska kunna öka produktionen i så stor omfattning måste man bygga nya.
Det blir inte något privat företag som vill satsa på det om man inte vet att någon i framtiden kommer att vilja köpa ammunition av dem. Det kräver att man ökar efterfrågan drastiskt. Ukraina vill kanske ha mycket ammunition nu, men om kriget är slut om ett år, vad gör man då?
Då måste det i så fall införas statliga bidrag för att bygga de här fabrikerna och några såna beslut har inte kommit. Så det går väldigt långsamt för arbetet med att öka produktionen. Man har hållit på och pratat länge inom EU en stor del av året om att öka produktionen, men det är inte något högt tempo. I dagsläget producerar ryssarna ungefär sju gånger så mycket ammunition som hela Nato.
Även om man skulle öka ammunitionsproduktionen kommer det att ta kanske två-tre år innan man har byggt nya fabriker.
Att man däremot kan ge extra budgetstöd nu när det är tveksamt vad som händer i USA, de pengarna fungerar kanske, men det är pengar som man beslutar om nu. Om man sedan kommer att besluta samma sak i framtiden, det beror nog på hur folkopinionen ser ut. Om det blir kraftiga bakslag för Ukraina, då kommer folk att börja tycka att det är bortkastade pengar. Trycket kan nog öka även här [i Sverige] för att minska anslagen.
I USA är det snart valår och då har många på den republikanska sidan förespråkat att man ska satsa resurserna på hanteringen av Kina istället. Så där är det väldigt oklart vad som händer.
Vi har även ett stort möte som EU:s utrikesministrar nu hållit i Kiev, vilket beskrivs som historiskt. Varför har unionens 27 utrikesministrar samlats där på plats, i ett krigshärjat land?
– Det är väl för att man vill markera att man fortfarande stödjer Ukraina. Det har blivit mycket diskussioner i media om att stödet börjar svaja. Då åker alla utrikesministrar dit, även Slovakiens, som kommer att lämna sin post närsomhelst.
Jag tror mest att det är en symbolisk betydelse. Det är ett enkelt sätt att visa sitt stöd. Om jag ställer mig upp när du är i blåsväder och säger att jag stöttar dig, men sen inte gör något mer, det är ju väldigt enkelt.
Men låt oss titta på vad som händer i praktiken istället. Nyligen hade man ett stort Nato-toppmöte i Rammstein i Tyskland. Förra året utlovades det massor med vapen till Ukraina. Men i år har det knappt utlovats någonting. Jag tror det var 45 stridsvagnar eller andra stridsfordon. Förra året var siffrorna runt 300 stridsvagnar och 1 000 stridsfordon.
Det som har utlovats i år, det motsvarar förlusterna under någon vecka under sommaroffensiven. Får de inte något nytt kommer åtminstone den ukrainska utrustningen att fortsätta krympa.
EU:s utrikeschef, Josep Borrell, säger att Europa står inför ett existentiellt hot, som enbart fortsatt stöd till Ukraina kan motverka. Vad menar han med det?
– Personligen tycker jag att det är ett fånigt uttalande. Å ena sidan säger man att Ukraina är väldigt framgångsrika och offensiven går bra, fast lite långsamt. ”Bara vi hjälper dem så kommer de att vinna förr eller senare”. Sådana uttalanden innebär att man säger att ryssarna är väldigt dåliga.
Samtidigt säger man ofta att om ryssarna vinner i Ukraina så kommer de att ge sig på nästa land och nästa land, med hänvisning till andra världskriget. Som det ser ut nu verkar det inte som att Ryssland kommer att ta hela Ukraina och sen glatt hoppa vidare till att ge sig på nya länder, eller anfalla Nato. Det skulle innebära ett krig med hela västvärlden och det vill ryssarna absolut inte. Så det finns inga andra länder att gå vidare till.
Jag tror snarare att man har jagat upp sig själva. Ukraina anser absolut att det är ett existentiellt hot mot deras eget land och att de riskerar att förlora stora delar av östra och södra Ukraina. Men många i väst är nog mer oroade över att den världsordning som har gällt sedan Sovjets fall 1991, där väst har dominerat, nu hotas. Så det är det som är det existentiella hotet.
Mycket fokus ligger på hur beroende Ukraina är av utländskt stöd, men hur ser det ut för Rysslands del? Är de lika beroende av utländskt stöd?
– Det beror på hur man ser det. Ukraina är beroende på alla områden, speciellt det militära, då de i princip inte har en egen försvarsindustri och den lilla som fanns slogs ut ganska snabbt i början av kriget. Så de är beroende inom de flesta områdena att få vapen utifrån.
Ryssland däremot har en stor försvarsindustri där det som produceras säljs på export, precis som USA. En del trodde att sanktionerna skulle innebära att de inte längre skulle kunna hålla igång produktionen, men det verkar de ha tagit sig förbi och kunnat öka produktionen för egen del.
Sen gjorde ryssarna en sak som inte Sverige gjorde. Här lade vi pengar på att riva allt, medan ryssarna lät fabrikerna stå kvar och inte skrotade gammal utrustning. De kan, i synnerhet när de har fått lite tid på sig, i stort sett försörja sig själva under kriget.
I slutet av förra året spelade de iranska drönarna en stor roll och det kommer att vara ett stort plus om de får en massa ammunition och nya robotsystem från Nordkorea. Så de är inte beroende av stöd utifrån, men om Ukraina inte fick det skulle de kollapsa.
