KRÖNIKA: Feminismens dubbelmoral

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Feminismen har förlorat sin kompass – och blivit en kamp om identitet snarare än kvinnors frihet. I sin iver att vara inkluderande har rörelsen, menar Susann Fredriksson, tappat bort den biologiska kvinnan och förvandlat jämställdhetskampen till en fråga om symboler, pronomen och politik. Resultatet? En rörelse i fritt fall, fångad i sin egen dubbelmoral.

Feminismen brukade stå upp för kvinnors frihet – oavsett religion, kultur eller bakgrund. Idag har rörelsen förvandlats till en moralisk labyrint där allt handlar om rätt pronomen, representation och att inte kränka någon. Men i sin iver att vara inkluderande har den tappat bort sitt ursprungliga mål: att frigöra kvinnor från förtryck.

När kampen blev symbolisk

Feminismen har gått från politik till symbolik. Förr handlade den om löner, rättigheter och lagstiftning. Nu handlar den om hashtags, språk och representation. Att rätt person syns i en tv-serie väger ibland tyngre än att kvinnor får skydd mot hedersvåld.

Det är en rörelse som hellre diskuterar ordvalet ”kvinna med livmoder” än hur många kvinnor som faktiskt misshandlas till döds varje år.

När kulturen blir viktigare än kvinnan

Den största sprickan syns i frågan om islam och kvinnors rättigheter. Tidigare var det självklart för feminister att kritisera religiösa strukturer som begränsade kvinnors frihet. Men idag tiger många – av rädsla för att uppfattas som rasister eller så kallade ”islamofober”.

Slöjan, som en gång sågs som ett tecken på kontroll och könssegregering, har i vissa kretsar förvandlats till en symbol för kvinnlig styrka och valfrihet. Det låter vackert – men det bygger på en lögn. För i många samhällen är slöjan inte ett val, utan ett krav.

Och i västvärlden försvarar samma feminister som kämpar mot ”skönhetsideal” samtidigt en religiös klädkod som uppstod ur idén att kvinnokroppen är något som måste döljas.

Det är här dubbelmoralen blottas. Man försvarar kvinnor som väljer slöja – men tiger om dem som tvingas bära den. Man talar om systerskap – men låter kultur gå före kvinnors frihet.

Det är inte rasism att stå upp mot förtryck. Det är civilkurage.

Höger, vänster eller ”bara” sund feminism

Högerfeminism och vänsterfeminism – två olika synsätt på kvinnans frihet.

Vänsterfeminismen anser att kvinnors underordning är ett systemfel skapat av patriarkala och ekonomiska strukturer.

Högerfeminismen anser att kvinnors frihet handlar om individens ansvar och val, inte bara om systemet.

Vänsterfeminismen fokuserar på strukturer – högerfeminismen på individens frihet. Båda vill ha jämställdhet, men de börjar från olika håll.

Sund feminism är varken höger eller vänster.

Konflikten – biologi mot identitet

Inom den moderna vänsterfeminismen har en ny konflikt vuxit fram: biologi mot identitet. Det handlar inte längre bara om kvinnors rätt till lika villkor – utan om vad en kvinna egentligen är.

Traditionell feminism har alltid utgått från biologiskt kön. Kvinnor har underordnats män på grund av sin kropp, sin reproduktiva roll och sin position i samhället.

Men i takt med att queerfeminismen vuxit fram har fokus flyttats. Queerfeminismen ser kön och sexualitet som flytande och socialt konstruerade. Enligt denna syn finns det ingen objektiv sanning om kön – bara upplevelser, identiteter och uttryck.

Detta har skapat en djup klyfta inom feminismen. Många vänsterfeminister med queerprofil menar att självidentifikation – rätten att själv avgöra sitt kön – är en grundläggande frihetsfråga. Att neka någon den rätten ses som förtryck.

Varnar för konsekvenser

Andra feminister, även de som står till vänster, varnar för konsekvenserna. De menar att om kön blir en ren känsla, suddas kvinnors rättigheter ut. Förtryck som bygger på kvinnokroppen – som våld, reproduktion och sexualiserad makt – riskerar att osynliggöras. I praktiken kan detta påverka allt från könsseparerad idrott till skyddade boenden och sjukvård, där biologiska skillnader har betydelse.

Ur denna konflikt har begreppet TERF vuxit fram – en förkortning för Trans-Exkluderande Radikal-Feminist. Det används oftast som ett skällsord mot kvinnor som vill behålla ett biologiskt könsperspektiv i feminismen. Men bakom etiketten finns ofta en djupare oro: Om kön inte längre får nämnas – hur ska vi då kunna skydda dem som förtrycks just på grund av sitt kön?

Splittringen inom feminismen

Splittringen inom feminismen visar hur vänsterfeminismen allt mer har omfamnat HBTQI+-rörelsen som en del av kampen mot könsnormer och diskriminering. Den har blivit mer ”medveten” (även kallad ”woke”) om könets mångfald. Men nackdelen är att den gemensamma grunden har försvagats.

När kön inte längre definieras, försvinner själva basen för kvinnokampen. En feminism som vill omfatta alla riskerar till slut att inte längre försvara kvinnorna överhuvudtaget.

Den sunda feminismens kärna

Frihet, självbestämmande, lika rättigheter och lika värde — för alla kvinnor, oavsett religion, kultur och bakgrund.

Sund feminism vågar tala om biologiska skillnader utan att förneka lika värde.

Den är varken höger eller vänster, den erkänner biologiska skillnader mellan könen och står upp för kvinnors grundläggande rättigheter i samhället.

Den inser att kvinnors livsval är olika – men försvarar rätten att välja fritt, oavsett om det handlar om karriär, moderskap eller religion.

Den ser att verklig jämställdhet inte handlar om att alla ska bli lika – utan om att alla ska ha möjlighet att vara sig själva.

Den nya feminismen borde inte kallas feminism eftersom grundidén var att stå upp för de biologiska kvinnornas rättigheter (skulle nu passa bättre med HBTQI+++-ismen istället).

Eller… har feminismen helt spelat ut sin roll?

Skribent: Susann Fredriksson