Media bekräftar: Risken för terrorattentat ökar

De extrema uttalanden som flera muslimska ledare har gjort den senaste tiden på grund av de grundlagsskyddade koranbränningarna i Sverige, har ökat risken för våldsamma terrorattentat mot svenskar. Nu måste våra ledare sluta vara tysta och tydligt markera mot uppviglingen genom att sätta ned foten med kraft. 

När höga muslimska ledare som Ayatolla Khamenei, gör uttalanden där han säger att Sverige förbereder sig på krig mot hela den muslimska världen, kan det inte tolkas på annat sätt än uppvigling. Nu går vanlig etablissemangsmedia ut och bekräftar det som Frihetsnytt var först att rapportera om. Hotbilden mot Sverige ökar efter uttalandena vilket både Expressen och Aftonbladet bekräftar.

Uttalanden som innehåller ”krig” och ”revolution” är inget annat än ett sätt att hetsa sina anhängare till ännu större våldsamheter vilket Khamenei är ett konkret bevis på. På det här sättet blir anhängarna soldater och svenskarna blir en kollektiv fiende, som genom vår blotta nationstillhörighet blir ett legitimt mål för våld.

På grund av den öppna dörr som våra makthavare haft gentemot dessa länder, finns det idag flera personer från den islamistiska miljön i Sverige, som är beredda att ta till våld. Det såg vi med Drottninggatan 2017, där Rakhmat Akilov överhuvudtaget inte skulle ha befunnit sig i landet. Det finns sannolikt ännu fler, vilket många granskningar av både rättsväsendet, media och akademien tydligt visat.

Då ligger det fulla ansvaret på Khamenei och i viss utsträckning på våra ledare, som kraftfullt måste markera mot detta, innan ett attentat sker.

Om en hakkorsflagga hade bränts?

Om vi byter ut aktörerna och sätter ledaren för en nationalsocialistisk rörelse, en kommunistisk organisation eller Ryssland, i samma roll som Khamenei har idag, hur skulle det låta då? Säg att en sådan ledare skulle reagera på brännandet av en hakkorsflagga, hammaren och skäran, eller den ryska flaggan med ”Ni har skändat något heligt för oss, så nu råder krig”. Då skulle hela etablissemanget, från minsta journalist till högsta politiker fördöma detta å det starkaste och säga att dessa ”hetsar till våld”.

Nu har vi aldrig upplevt en sådan situation med dessa nämnda grupperingar, men vi har sett det återkommande med aktörer inom den muslimska världen.

I det här fallet finns det till och med flera icke-muslimer i Sverige, vilket jag tog upp för en tid sedan i en ledare, som kräver att koranbränningar ska förbjudas. Antingen rör det sig om det vanliga argumentet att det är ”rasism”, som bara för att en ”utsatt” grupp känner sig kränkt, ska förbjudas. Eller så rör det sig om en farlig undfallenhet, att man vill undvika risken för terrordåd.

Självklart kan man känna rädsla, men böjer vi oss för hot om våld kommer detta bara att vara första steget. Om en sådan aktör upplever att de får igenom sin vilja tack vare våld, då kommer ytterligare krav på anpassningar. Vägrar du att anpassa dig efter ett krav, då kommer reaktionerna att vara likadana som de är nu, kanske till och med ännu värre.

Rätten att yttra sig väger tyngre än några känslor

Anser dessa iranier att Sveriges ledare ska reagera likadant på flaggbränningen, som Irans ledare reagerar på koranbränningen?

Jag själv anser inte att man ska bränna koranen eller andra heliga skrifter, och jag skulle själv ta illa vid mig om någon brände bibeln eller skändade en bild av Kristus.

Men den känslan är jag beredd att acceptera, för om jag kräver att yttrandefriheten ska inskränkas i detta, då får jag vara beredd på att även någon annan kommer att ställa liknande krav. Min, din, deras, allas sinnesfrid väger tillsammans lättare än värdet av att yttrandefriheten får stå orörd.

Irakiska Pen har bevisligen förstått detta och har uttalat sig om detta på ett exemplariskt vis:

– Muslimer världen över, låt er inte förolämpas av att man bränner papper med tryck. Koranens helighet ligger i tillämpningen av dess värderingar.

Är du trygg i dig själv, din identitet och din övertygelse, då kommer du inte att känna behovet att bli upprörd över att någon förstör ett objekt som symboliserar det du håller av. Ingen kan ta det ifrån dig och är det sina egna ägodelar de eldar, har varken du eller någon annan som delar dina värderingar, förlorat något.

Var ska gränsen dras?

Men här ska ni ska få läsa något som kan ses som väldigt ”banbrytande” för vissa: att kunna bli kränkt är en del av yttrandefriheten. Alla blir vi kränkta av något. Om någon säger att bandet du gillar är uselt och tecken på dålig musiksmak, då kan du känna dig förolämpad. Ska sådana yttranden förbjudas för att folk blir kränkta? Det kan vara många som gillar det bandet och upplever sig kollektivt förorättade av detta. Då har vi en hel grupp som har blivit kränkt.

Var ska gränslinjen dras för hur kränkt någon ska bli för att det ska anses vara befogat att förbjuda något? Vems känslor (för det rör sig bara om känslor) ska väga så pass tungt? Ska alla yttringar som kan kränka någon förbjudas? Då ryker yttrandefriheten all världens väg. Är känslorna hos personerna som är beredda att använda våld i stor skala? Då sätter vi rättsprincipen ur spel om styrka och våld ska styra lagstiftningen.

Det enda rimliga svar som finns på detta är att varken känslor, hot eller våld på något sätt ska få styra över yttrandefriheten. Annars blir det bara en liten grupp med stort våldskapital (oavsett färg eller flagg) som styr majoriteten.

Då har vi inte bara förlorat yttrandefriheten, utan allt vad sann demokrati står för.