Vänsterpartiet skakas av ännu en smäll – nu lanserar uteslutna ledamöter sitt eget parti. ”Framtidens Vänster” vill samla missnöjda väljare, men riskerar istället att fördjupa krisen inom en redan sargad rörelse.Splittringen är inte längre ett hot – den pågår för fullt.
Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, nyligen uteslutna ur Vänsterpartiet, lanserar nu ett nytt politiskt initiativ. Under namnet Framtidens Vänster bjuder de in till det som beskrivs som ett nytt politiskt alternativ för dem som inte längre känner sig hemma i partiet de lämnat bakom sig.
”Vill du vara med på resan? Bli en del av rörelsen,” skriver de på hemsidan.
Fokus ligger på fem områden: socialism, feminism, antirasism, klimaträttvisa och antiimperialism.
Hård attack mot Nooshi Dadgostar
Vid pressträffen där projektet presenterades anklagade Lorena Delgado Varas ledningen för att ha förvandlat partiet:
– Organisatoriskt har det blivit en stalinistisk organisation, men politiskt är det ett socialdemokratiskt parti, sade hon.
Riazat tillade:
– Vi startar det här för att skapa något nytt och mer demokratiskt.
Ett i raden av vänsterutbrytningar
Det nya initiativet är långt ifrån det enda. På kort tid har flera uteslutna vänsterprofiler försökt starta egna rörelser – bland annat ”Vänsterfronten” och ”Solidaritet”. Än så länge har inget lyckats samla något bredare stöd.
Politikkommentatorn Viktor Barth-Kron konstaterar torrt i en krönika på Expressen:
”Organisering är knepigt, och partipolitisk organisering är bland det knepigaste som finns.”
Facebooksidor med några hundra följare och demonstrationer med tvåsiffriga deltagartal pekar snarare mot fragmentering än mobilisering.
Väljarflykt – eller väljartapp?
Samtidigt väcker utbrytningarna oro inom den rödgröna oppositionen. Risken för röstsplittning ökar inför valet 2026, där varje tiondels procent kan avgöra blockbalansen.
”Två vänsterpartier under fyra procent gynnar bara högern,” skriver en tidigare V-väljare syrligt i en kommentar på Delgado Varas facebook-inlägg.
Med Framtidens Vänster växer den interna konkurrensen – men också vänsterns egen instabilitet. Och än så länge verkar fler vilja starta partier än att rösta på dem.
Den mångkriminella Vänstern alltså.
I ett friskt Land hade dom varit förbjudna.
Hade de velat åstadkomma något så hade de talat om vad de vill skapa och inte bara rabblat upp en rad tomma floskler som alla nått vägs ände. Men det är väl symptomatiskt för V.