Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
En typisk dragkamp består av två grupper i varsin ände av ett rep, som vill få markeringen nära mitten på repet att passera mittstrecket. Ju mer den ena gruppen drar, desto mer kommer mitten att röra sig i deras riktning. Samtidigt minskar motståndarnas manöverutrymme på sin sida av strecket. Overtons fönster fungerar likadant.
Ett politiskt analysverktyg
Teorin formulerades av den amerikanske politiske analytikern Joseph Overton. Den syftar på en avgränsning av det politiska spektrat inom vilket socialt accepterade åsikter finns.
En politiker som vill röstmaximera håller sig inom detta fönster för att försäkra sig om att hans politik är socialt acceptabel. Hans manöverutrymme finns inom Overton-fönstrets ramar.
I Sverige är det exempvis en social norm att alla barn ska ha rätt till en bra skolgång och är inget som politikerna ifrågasätter. Den enda frågan som kan diskuteras inom Overton-fönstret är hur skolan ska finansieras. De flesta som följer nyheterna är nog bekanta med uttrycket ”vinster i välfärden”, där debatten gäller huruvida privata aktörer ska kunna tjäna pengar på tjänster som det allmänna ska ha rätt till och som skattemedel ska vara med och finansiera, såsom just skolgång och sjukvård. Att ta ställning till huruvida det ska vara tillåtet eller ej att som privat aktör ta ut vinst på skattefinansierade tjänster, det är en debatt som faller innanför Overtons fönster.
Men fönstret är aldrig statiskt, varken i position eller storlek. Om en aktör aktivt propsar på betydligt radikalare åsikter än vad som ryms innanför fönstret och på olika sätt ser till att aktivt saluföra dessa åsikter kommer fönstret att flytta på sig eller expandera. Det är oerhört sällan som en riktigt radikal ny åsikt snabbt faller innanför fönsterramen, men en ståndpunkt som ligger halvvägs mellan fönstrets yttersta gräns och den radikala åsikten har däremot goda chanser att bli socialt accepterad till följd av att den är aktiv i allmänhetens medvetande, men inte är lika radikal som den ursprungliga åsikten.
Den som dominerar median är mästaren
Om vi går tillbaka till exemplet med vinster i välfärden, så kan två radikala åsikter på varsin sida vara, att inga privata initiativ inom den offentliga sektorn överhuvudtaget ska vara tillåtet, eller att staten ska släppa allt och enbart låta marknaden styra även det allmänna.
En politiker kommer med all tänkbar sannolikhet inte att ta ställning för den radikala ståndpunkten, men kommer antagligen att försiktigt ta ställning för en ståndpunkt som ligger närmare fönstret, men fortfarande är utanför eller i gränsmarkerna. Det skulle kunna vara att staten accepterar vissa friskolor som helt avsäger sig statlig finansiering och drivs som företag. Genom det här tilltaget har fönstret plötsligt flyttats i riktning mot den totala privatiseringen genom att cementera vinsterna som fullt socialt acceptabla. Nästa gång kommer ett krav på statsunderstöd till privatskolor, en åsikt som ursprungligen hade varit omöjlig, att plötsligt vara gångbar.
Men den riktning som fönstret rör sig mot är inte konstant. Om den andra sidan driver på ännu starkare kommer fönstret att flytta sig åt andra hållet. Den ståndpunkt som nyligen var fullt realistisk kommer vara alltför radikal för en politiker som värnar om sin karriär.
Som läsaren kanske märker så är politikern inte herre över Overtons fönster, utan är dess främsta slav. Vad som är gångbart inom fönstret speglar också opinionen och att placera sin politik utanför det kommer inte ge någon större mängd röster från den socialt känsliga massan.
De som är fönstrets riktiga mästare är de som dominerar det offentliga rummet, det vill säga media. Om massan av medier tar stark ställning i en viss fråga kommer frågan att skjutas åt ett visst håll och ve den politiker som inte rättar sig efter det.
Ett fenomen som visat sig de senaste 15 åren i västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet, är att om medieaktörerna placerar sig i elfenbenstorn och propagerar för en verklighet som större delen av befolkningen inte känner igen sig i, då kommer förtroendet för både medier och politik att svikta. När detta sker öppnas det upp för nya aktörer som på ett mer relaterbart sätt presenterar både verkligheten och lösningarna.
I ett sådant scenario återstår tre alternativ för etablissemanget: 1. Kapitulation; 2. Anpassning och erkännande av dessa nya narrativ; 3. Censur, nedstängningar och utveckling mot diktatoriska åtgärder.
Den som följt turerna kopplat till Donald Trump och de amerikanska presidentvalen 2016 och 2020, har märkt raseriet över det vänsterliberala etablissemanget när Overton-fönstret började bli för brett för deras smak.
Overtons fönster i Sverige
Overtons fönster är inte begränsat till en specifik fråga, men för Sveriges del har det varit väldigt markant inom två områden: genus och mångkultur.
De åsikter som idag tar ställning för mångkulturen hade aldrig accepterats inom fönstret 1975. Då hette det att de olika kulturerna skulle samsas med den svenska på lika villkor, till ett etniskt självförakt mot slutet av 1980’talet då invandrare sågs som ”kulturberikare” som skulle göra den ”tråkiga och ointressanta” kulturen mer spännande, alltså att svensk kultur var underlägsen icke-svensk. På 1990-talet började den svenska kulturens blotta existens att förnekas (”vad är egentligen svenskt”) och det hävdades att det inte fanns något genuint svenskt, varken kultur eller folk. Då har vi dagens dogm att vita människor i allmänhet och svenskar i synnerhet i sig är ett problem och att den blotta existensen av vita utgör ett förtryck av alla icke-vita. Overtons fönster har alltså på 50 år flyttats från tolerans och respekt för andra kulturer och folk till att det är antirasistiskt att vara rasistisk mot svenskar.
Dessa positioner har därefter cementerats genom en väldigt effektiv metod: rasiststämplingen. Så fort en person gett uttryck för motstånd mot den mångkulturella utvecklingen har media eller aktivister med tillgång till det offentliga rummet karaktärsmördat personen, oavsett om det varit uttryck som varit genuint rasistiska eller ett påpekande av ekonomiska, sociala och kulturella problem som uppstår när olika grupper ska samsas på ett område. På det sättet har etablissemanget strypt all debatt inom ämnet och Overtons fönster har länge präglats av en konsensus av invandringens och mångkulturens förträfflighet.
Detta låter kanske som en enda lång presentation av ett problem, vilket det i högsta grad är. Vill man aktivt kunna motverka en destruktiv utveckling så måste man förstå problemet och dess mekanismer för att kunna arbeta fram hur man ska kontra detta.
Det krävs en proaktiv motkraft, inte en reaktiv, vilket innebär att man själv måste driva på att föra fönstret i önskad riktning och inte bara spjärna emot när den andra sidan drar. De konservativa har länge ansetts utgöra (och har i viss utsträckning gjort det) den främsta motvikten gentemot 68-vänsterns oerhört kraftiga framstötar.
Problemet är dock att de efterkrigstida konservativas mentalitet har gått ut på att stävja utvecklingen, med följden att man bara bromsat, men aldrig stoppat den. Sverigedemokraterna är ett typiskt exempel på detta. Steg för steg har man gett vika på viktiga punkter. I och med riksdagsinträdet 2010 verkar man ha gjort sig föreställningen att ha utvidgat fönstret, med följden att man slagit sig till ro. De mandatperioder som därefter följt har Sverigedemokraterna mer eller mindre släpats åt etablissemangets håll, genom att släppa frågor om återvandring, motstånd mot EU och den senaste tiden även Nato.
Rörelsen gör SD:s arbete
Men det finns gott om exempel på krafter som åtagit sig den uppgift Sverigedemokraterna borde ha drivit, och högljutt förespråkat radikala åsikter. I synnerhet alt right-rörelsen och den identitära rörelsen har på olika kreativa sätt genom framförallt memer (fyndiga och humoristiska bildtexter som driver med politiska och sociala fenomen) lyckats ta sig förbi de spärrar som etablissemanget och media satt upp mot avvikande åsikter och på så sätt underminerat de rådande dogmerna och öppnat för radikala åsikter i en mer estetiskt tilltalande förpackning. Likväl har även debatten på vissa punkter kuppats. Begreppet ”kulturberikare” skulle idag aldrig användas av den etablerade median, då begreppet i så stor utsträckning använts ironiskt att det idag snarare är invandringskritiker som har den fulla kontrollen över begreppet.
Men den viktigaste faktorn i kampen om Overtons fönster i Sverige har varit den massiva framväxten av alternativa, fria medier som med professionalitet och affärsmannamässighet kommit att utgöra en seriös konkurrent till de etablerade medierna. Mångfalden av olika fria medier har även tillhandahållit ett spektra av varierande radikala åsikter, som genom att ge en verklighetsbeskrivning som alltfler svenskar känner igen sig i, kommit att vidga fönstret. Att fler etablerade kändisar tagit ställning för de nya narrativen och arrangemang som den Svenska Bok- och Mediemässan har även det gjort dessa åsikter alltmer socialt accepterade.
Vill du som läser detta se till att dina åsikter faller innanför fönstret? Då får du ta tag i repet och börja dra, antingen genom att presentera radikala åsikter och dra i din riktning, eller se till att cementera dem så snart de hamnar innanför fönsterkarmen.
Men vad du än gör, sluta aldrig att dra så länge du anser att det finns saker som är fel i samhället. Om du börjar slappna av kommer du aldrig nå det samhälle du eftersträvar och motståndaren kommer att ta tillfället i akt att dra Overtons fönster mot sig och göra alla dina ansträngningar ogjorda.
Skribent: Julius Johansson (pseudonym för en statligt anställd gentleman)
Ursprungligen publicerad 2022-05-09
