Sverigedemokraterna firar regeringens nya kulturkanon som en vinst för svensk nationalism. Samtidigt växer kritiken mot listans innehåll – och mot det oklara begreppet ”öppen nationalism”, som enligt bedömare inte stärker svensk identitet utan tvärtom urholkar den.
När regeringen tog emot förslaget till en svensk kulturkanon, med 100 utvalda verk och uttryck, möttes det med jubel från Sverigedemokraterna. Partiet har länge kämpat för att en kanon skulle införas.
”Som jag har kämpat!”, skriver SD-riksdagsledamoten Josef Fransson på X.
Partiets kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson kallar listan ett erkännande av ”öppen nationalism”:
– Det är en bekräftelse för den öppna nationalism som jag och Sverigedemokraterna står för, säger han till Aftonbladet.
En nationalism utan kärna?
Men just begreppet ”öppen nationalism” väcker frågor. Vad innebär det – och var går gränsen mellan att värna en nationell identitet och att anpassa den till samtida politiska krav? SD har länge pratat om ”öppen svenskhet”, som innebär att den svenska identetiteten inte är förbehållen etniska svenskar, utan att alla invandrare som ”anpassar sig” ska kunna göra anspråk på att vara ”svenskar”.
Kulturkanonens innehåll har ifrågasatts för att blanda klassiska svenska verk med moderna politiska reformer och symboliska inslag. På listan finns till exempel pappaledighet, Europakonventionen och Radiohuset – företeelser som saknar förankring i svensk kulturtradition, enligt flera bedömare.
Författaren och kulturredaktören Einar Askestad riktade skarp kritik mot hela grundtanken bakom listan i ett uttalande till Frihetsnytt.
”Innehållet i listan är i bästa fall godtyckligt, och som helhet ett uttryck för en tidstypisk syn på kultur som en produkt av sociala skeenden. Det har ingenting med en kulturkanon att göra överhuvudtaget.”
Han menar att det inte längre handlar om konstnärlig kvalitet eller tradition, utan om samtida anpassning.
”Det vore som att antalet likes skulle avgöra vad som är bra eller dåligt i konstnärligt hänseende.”
Frågor kvarstår
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) har försökt tona ned det politiska:
– Jag känner inte behovet av att etikettera det på det viset, sa hon till SVT där hon debatterade frågan med Socialdemokraternas Lawen Redar. Att det var två invandrare som skulle diskutera vad som ska ses som svenskt uppmärksammades av SD:s Jessica Stegrud på X.
Men med både oppositionens kritik och växande frågetecken från kulturdebattörer är det tydligt att frågan om vad kulturkanonen egentligen är – och vem den gynnar – är långt ifrån avgjord.
SD verkar numera göra verkligen allt inom politiken _förutom_ just det som deras väljare röstat in dem för.
Herregud.
Instämmer!
Frågan är om Sionistdemokraternas dravel om öppen svenskhet bara ska betraktas som en mindre begåvad urvattnad variant av nationalism eller om den i stället bör likställas med kamouflerad folkmordspropaganda för utplånande av Sveriges ursprungsbefolkning.
Öppen israeliskhet med möjlighet för araber och andra att få samma förutsättningar som judar i Israel är förstås en annan fråga där SD står starkare på judarnas och Israels sida än kanske något annat parti. Deras tydlighet är föredömlig vilket underlättar för oss som sätter Sverige och Sveriges ursprungsbefolkning främst.
Var det här nåt att jubla över????
Svekdemokraterna har verkligen visat vad de går för svenskarna är ointressanta för dem det är endast Israel och judarna som detta parti bryr sig om.
Håller med!