17 april är en märkesdag, fast på det mest nedslående sätt man kan tänka sig. Det var den dag då de kommunistiska Röda khmererna tog över Kambodja, ett land med långa och rika traditioner och gjorde det till ett mellanting mellan experimentverkstad och slakthus. Det som hände var att kommunismen visade sitt sanna ansikte. 1,7 miljoner kambodjaner dog i förtid genom Röda khmerernas politik. En del västerländska politiker – den svenska socialdemokraten Birgitta Dahl var en – kunde trots det inte ta avstånd från Röda khmererna och deras handlingar förrän årtionden senare.
Kommunism låter fint i teorin – fruktansvärt i verkligheten
Kommunismen hade länge många försvarare i västerlandet. Många vänsterintellektuella kunde helt enkelt inte förmå sig till den självkritik som skulle ha behövts för att beskriva kommunismen med rätt ord – som den människoföraktande folkmordsideologi som den faktiskt är, i alla fall när den tar form i verkligheten.
Dess skrifter och urkunder är ofta välgjorda och tar upp teman och signalord som många gärna tar till sig; jämlikhet, rättvisa, rimliga levnadsvillkor och vetenskaplig syn på samhället. Den som bara läser kommunismens urkunder, Kommunistiska manifestet, Das Kapital eller Maos lilla röda, kan ofta känna igen sig och se godhet, hopp och framtidstro i det han läser.
Det är realkommunismen, den kommunism som alltid tar form när kommunisterna har gjort slut på allt politiskt motstånd, som är problemet. Oavsett det som står i skrifterna – folket ska råda, folket ska äga produktionsmedlen, var och en ska kunna klara sig och sitt liv, så blir realkommunismen eller realsocialismen i verkligheten bara en lång orgie i mord och förtryck.
Mer eller mindre alla kommunismens inbyggda problem slog igenom med full styrka i Kambodja efter Röda khmerernas1 maktövertagande den 17 april 1975, för 48 år sedan i dag. Det som hände är en av historiens största katastrofer och ett av få exempel på folkmord2 som utövats gentemot det egna folket.
Kambodja
Kambodja – som Röda khmererna döpte om till Kampuchea under sitt skräckvälde 1975 till 1979 – har mycket långa traditioner som land, med eget språk och kultur jämfört med övriga Sydostasien. Under en tid, ungefär europeisk medeltid, var en föregångare till Kambodja den ledande makten i området.
Vid tiden just före kommunismens intåg, hade Kambodja först frigjort sig från Frankrike (1953) men misslyckats med en fredlig utveckling efter detta. Inre konflikter slet sönder landet och Vietnamkriget fick stor betydelse för Kambodjas olyckliga väg framåt.
Kaos till diktatur
I kaosartade situationer är det i regel den mest hänsynslöse som vinner, oavsett regeringsduglighet. Med få undantag är det kommunisterna som brukar vara mest hänsynslösa i kaosartade situationer där kommunismen ersätter ett tidigare system. I Kambodja blev det Röda khmererna – doktrinära kommunister som skulle komma att ledas av Pol Pot, utbildad i Frankrike där han fått djup och bred kunskap om kommunism och vänsterpolitik. Tillika hade han en obrytbar vilja att göra verklighet av de kommunistiska idéerna, helt oavsett vad de kunde få för konsekvenser för dem som kunde komma i vägen.
Sedan general Lon Nol störtat landets kung Sihanouk, förenades kungens anhängare och kommunisterna i kampen mot den nya USA-stödda regeringen. USA bombade regelbundet Kambodja för att komma åt vietnamesisk logistik, och många oskyldiga kambodjaner drabbades. Ofta med döden som följd. Motivationen och understödet från den kambodjanska landsbygdsbefolkningen gav Röda khmererna den genomslagskraft de behövde och den 17 april 1975 gick de in i huvudstaden Phnom Penh.
Många kambodjaner var glada över vad som verkade vara slutet på en förtryckarregim, men glädjen blev kort, för en av världens värsta förtryckarregimer någonsin skulle snart ta över. En mordorgie, som liknade Rysslands inbördeskrig 1918-1921, tog vid. Pol Pots tolkning av kommunismen var att alla skulle lämna städerna och flytta ut på landsbygden, oavsett vilka konsekvenser det skulle få.
Jordbruk skulle bli allas sysselsättning, oavsett bakgrund, och uppfylla kvoter som bara var möjliga i den kommunistiska teorin.
Folkmordets arkitektur
I Marx skrifter skulle gången vara att arbetarna tar över fabrikerna och produktionen från kapitalisterna, genomför det klasslösa samhället och sedan flyttar ut på landet i god harmoni. Kambodja hade inga fabriker och kanske ville Pol Pot koppla direkt till sista steget. Det är svårt att veta, för han skrev ingenting själv, så vitt man vet, utan kommunicerade med partikamrater med hjälp av talad retorik. En bok3 om Röda khmerernas ideologi sammanställdes först långt senare av en utomstående.
Ideologin som nu styrde kambodjanernas liv var bortom skoningslös. Partiet och staten var allt och partiet och staten var också ett och samma. Kambodjaner som staten inte tyckte sig ha nytta av, skulle utrotas. Ett människoliv i Kambodja under Pol Pot var mindre värt än ingenting – ofta syntes linjen vara att ju färre kambodjaner, desto bättre, trots khmernationalismen som ibland syntes vara en ideologisk motivation.
Ingen fantasi räcker till för att kunna föreställa sig vad kambodjanerna gick igenom under kommunismen som Pol Pot nu förverkligade. En normal person vill inte ens tänka på hur illa det var. Inget sätt att plåga eller ta livet av andra kambodjaner var för grymt. Anledningen kunde vara att personen var intellektuell och därmed ett hot mot ordningen, eller att han bar glasögon och därmed framstod om intellektuell.
En del av förtrycket och massmorden var i syfte att tvinga igenom den förryckta ekonomiska politiken, som gjorde att oräkneliga kambodjaner svalt ihjäl sedan jordbruket kollapsat. En annan del kan förefalla vara klassiskt stalinistisk; ”döda vem som helst, när som helst, hur som helst, helt oavsett allt, bara för att hålla skräcknivån uppe”.
Slutet på det kommunistiska styret
Sedan det segrande Vietnam tröttnat på Röda khmerernas övermod och terror med massmord på vietnameser i gränsområdet mellan Kambodja och Vietnam, inledde Vietnam i december 1978 en fullskalig invasionsoperation mot Kambodja för att råda bot på problemen en gång för alla. Röda khmererna vågade inte använda sina vapen mot beväpnade motståndare, utan flydde omedelbart ut i skogen. Pol Pot själv flydde snabbt till Thailand.
Kampen mot Kambodjas armé varade mindre än två veckor. Sedan började vietnameserna nysta upp och publicera vad som hänt i det stängda Kambodja – ”Kampuchea” – med hjälp av vittnesmål, massgravar och mycket mer.
Efter detta följde ett nytt inbördeskrig i Kambodja, med Röda khmererna som mycket försvagad part på den ena sidan, och den vietnamstödda regeringen på den andra. 1989 lämnade Vietnam Kambodja och en serie regeringar tog över under mer eller mindre demokratiska former, utan medverkan från Röda khmererna. Idag har Kambodja en hjälpligt fungerande demokrati och rättsstat, trots djup fattigdom.
Pol Pot själv gömde sig i skogen under alla år och först 1997 blev han formellt avsatt av sin egna. Han ställdes aldrig till svars för vad han var ansvarig för, vare sig från sina egna eller någon annan, utan dog stilla i fångenskap 1998.
Han har blivit den person som symboliserar realkommunismen, den kommunism som verkligen materialiseras i verkligheten oavsett vad som står i ideologins skrifter. Inga vänsterpolitiker i Europa talar någonsin om honom eller hans gärningar. Kambodjas svarta förflutna är nu över och landet kan gå mot en ljusare framtid.
Naiva och självgoda politikers ansvar
Den som tvivlar på kommunismens genomslagskraft och förmåga att trollbinda europeiska vänsterpolitiker kan titta på vad Birgitta Dahl sade om regimen, när allt var på väg att bli försent: ”Kritiken mot Kambodja är lögn eller spekulation.” (Sveriges Radio, Obs-kulturkvarten, 10 november 1976)
”Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender.”
(Sagt 1976, från radiodokumentären Tystnaden i Phnom Penh från 1999.)
Birgitta Dahl var en mycket högprofilerad representant för Socialdemokraterna, minister i flera regeringar och 1994-2002 riksdagens talman. Först 1997 kom en mycket självömkande början till avbön från Dahl.
På ett sätt är hon symbolen för de många politiker i västerlandet, både till vänster och höger, som ser grandet i politiskt obekvämas öga, men inte bjälken i sitt eget. Eller i kommunisters och andra förtryckares.
Detta vore något skolorna skulle berätta om. Om detta må vi berätta !!