Carl Michael Bellman – bättre än sitt rykte

Bellman är utan tvekan en svensk nationalskald. Med åren har han fått en gestalt som inte är helt sann, med många sidor som kan behöva belysas bättre för att rätta den bild av honom som ibland tonar fram. Alla kommer ändå att fortsätta ha sin uppfattning om Bellman, än idag. Så betydelsefull var han – och är han.

Bellmans födelse och uppväxt

Bellman var själv inget fyllo och föddes inte heller in i sådana kretsar, utan inom lägre svensk medelklass. Hans föräldrar var Johan Arendt Bellman, ämbetsman, och Catharina Hermonia Bellman, dotter till kyrkoherden i Maria församling där han föddes år 1740.

Bild: Wikipedia/ Pehr Hilleström

Bellmans föräldrar gav honom en god utbildning med informator i hemmet (allmän skolplikt fanns inte) under vilken det tydligt visade sig att hans läggning låg åt humanism, inte minst poesi. Hans brist på fallenhet för matematik gav till och med upphov till en av hans dikter:

Hjernan ännu i mig vrides
när jag tänker på Euclides
och på de Trianglarna
a, b, c och c, d, a
Swetten ur min panna gnides
wärre än på Golgatha.

Han debuterade tidigt som ung poet, med sin informators hjälp, och blev till och med publicerad. En del religiösa verk kom från hans hand, men redan vid denna tid drogs Bellman mot sin speciella genre – satir. På ett sätt har han gjort satirgenren till sin egen, i alla fall på svensk mark.

Lissanderska perioden

Familjen Lissander i Stockholm blev en av Bellmans gynnare och inom familjen framfördes ofta premiärer av Bellmans verk. Vid denna tid skrev han det verk som blev viktigast i hans personliga kanon: Fredmans epistlar, med publiceringsår 1790, trots att många visor skrivits långt dessförinnan.

Med ett stockholmskt persongalleri till hjälp, delvis helt påhittat, delvis med verkliga eller verklighetsinspirerade personer, drev Bellman i visform med tidens högtidlighet. Djup bildning i grekisk-romersk och fornnordisk mytologi, som Bellman hade med sig, utgjorde en bakgrund. Här framträder den nedsupne urmakaren Fredman, korpral Mollberg, musikanten Movitz, Ulla Winblad och många andra och gör sin tjänst som aktörer i Bellmans berättande i visform. Fredmans sånger, som kom 1791, har bara svagt samband med denna bakgrund och handlar i stället mycket om bordsvisor och dryckesvisor i allmänhet, liksom det bästa av Bellmans naturlyrik, till exempel ”Fjäriln vingad”.

Liv och slut

Bellman levde mycket på att skriva musikaliska verk ”på kommission” till familjen Lissander och andra. Ett antal anställningar kom och gick: 1759-1763 var Bellman anställd på Riksbanken (efter att högtidligt ha intygat att hans matematikkunskaper var obefintliga) men fick avgå av orsaker som belyste hans vanligaste problem – han hade nog inkomster men kunde inte hålla i sina utgifter, och gick i konkurs. Året efter fick han anställning på ständernas Manufakturkontor, något senare med Anders Lissander som chef.

Partierna hattar och mössor hade skapat en kaotisk politisk situation i Sverige efter den svenska stormaktens fall, och 1772 införde Gustav III det kungliga enväldet som en motreaktion. Bellman blev en av kungens favoriter, inte minst för sitt verk ”Gustafs skål” och fick till slut som belöning en sinekur – en arbetsfri anställning på Nummerlotteriet.

Bellman var som sagt själv inget fyllo, även om grovt fylleri var ett tema som han återkom till och gärna drev med. Han var långt ifrån utslagen och levde långa perioder småborgerligt under ordnade förhållanden och i äktenskap. I stark kontrast till sina framskapade rollfigurers urspårade och mycket underhållande livsföring.

1794 var hans klocka slagen – han hamnade under längre tid i bysättning, det vill säga skuldfängelse, där han troligen fick den lungsot han dog av ett år senare, och trots att hans vänner sökte rädda honom ur bysättningen skulle det visa sig vara för sent.

Albert Edelfelt – Bellman spelar luta för kung Gustaf III och G.M. Armfelt i Hagaparken

Bellmans skapande

Bellman skrev alla sina texter själv, ibland till redan existerande verk, ibland med egen hand och ibland på grundval av Sveriges visskatt från urtiden. Vad han skrev och inte skrev själv av musik, har visat sig svårt eller omöjligt att reda ut, men det är ingen tvekan om att han räddade en stor del av dåtidens musik från glömska genom att ta den under sitt beskydd och använda den – lite av den tidens sampling. Det är i alla fall högst sannolikt att han själv skrivit en hel del av sin musik.

Eget skapande eller skapande på den grund som andra kompositörer lagt, det spelar liten roll. Bellman var ett geni på att förena text och musik och fånga ögonblicket, beskriva mer eller mindre dråpliga händelser, fånga personer och deras egenskaper och på att skildra svensk natur. Han var själv i hög grad en artist som framträdde med sina verk inför sina beställare, så mer eller mindre alla sånger och visor är tänkta för den situationen. Det finns alltid något nytt i det han skriver, det är liksom ett ögonblick i verkligheten som han komponerar fram, till synes spontant och okonstlat.     

Tolkningarna av hans musik

I händerna på Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och framför allt på Mikael Samuelsson får hans verk ny och levande karaktär beroende på tolkare, som alla stora musikkompositörers skapelser – alla kan locka fram något nytt och ge sin personliga tolkning.

Senare tiders översättningar har gett Bellman det internationella erkännande han förtjänar, bland annat har engelsmannen Paul Britten Austin tagit upp och översatt Bellman. De tyska folkmusikerna Hannes Wader, Konstantin Wecker och Reinhard Mey har även de framfört Bellman och delvis fusionerat hans verk med tysk folkvisa. Vi andra kan bara glädja oss åt att Bellman en gång har funnits, att han drevs av den skaparkraft som han gjorde, att han skapade så mycket nytt och oförglömligt vis- och sångmaterial som lever än idag, och bevarade en omistlig svensk musiktradition som gör oss rikare.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar