Därför bör man kriga på – trots dåliga dagar

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Det finns löpardagar som är dåliga och de som är så usla att man bara vill gå under jorden. Just en sådan dag hade jag den gångna helgen i Barcelona när tajmingen för skavanker var sämsta möjliga och allting på tävlingsdagen gick åt skogen. Trots frestelsen att bryta innan ens halva distansen var sprungen, valde jag att kriga på ända till slutet. Ett beslut som jag med facit i hand knappast ångrar.

Allt var som upplagt

Ungefär såhär kändes det att vägen mot nästperset var upplagd. Inte många indikatorer fanns på att det skulle gå åt pípan. Foto: Envato

Är det något man får lära sig när man tränar löpning (eller valfri idrott) på elitnivå så är det att saker och ting kan svänga snabbt, väldigt snabbt och det åt båda hållen. Lika snabbt som jag drog på mig skavanker och sedan kom i fin i form inför maran i Valencia i början av december, ännu snabbare slog skavankerna till dagarna innan halvmaran i Barcelona förra helgen.

Inte bara i form av stela, krampande muskler utan även en mindre infektion dagen innan loppet. Detta var väldigt surt då jag tränat på bra hela vintern och sedan började komma i mitt livs (näst)bästa maratonform.

Alla hårda intervallpass på inomhusbanan1, tidiga löprundor, långpass (på skidor och till fots) och styrkeövningar hade till sist börjat ge riktigt bra resultat, fastän jag blev lite risig i mellandagarna och hade fått bitvis ganska bristfällig sömn mellan de hårda träningspassen.

Veckan innan halvmaran fanns det i princip ingenting som tydde på att det skulle gå dåligt på tävlingsdagen, annat än lite småstumma muskler under de hårda passen.  Nu var det som upplagt för att springa mitt livs kanske inte snabbaste, men åtminstone näst-snabbaste halvmara. Bara sjukdom eller skavanker och skador kunde stoppa mig nu.

När allt small till samtidigt

På onsdagsmorgonen, fyra dagar innan halvmaran, slog några ömmande muskler till i fram- och insidan av låret. Därefter följde en mindre infektion dagen innan loppet. Foto: Envato

Och dessvärre var det precis det som hände, både fyra och en dag(ar) innan tävlingen. Tidigt på onsdagsmorgonen sprang jag som vanligt min runda – efter tisdagens hårda kvalitetspass2 – när det högg till i insidan av högerlåret med två kilometer kvar.

Det hela spred sig sedan upp mot IT-bandet och framsidan, varpå den återstående biten hem blev lite av en pärs. När jag väl kom hem sträckte jag ut musklerna ordentligt och körde ett löpstyrkepass på eftermiddagen som vanligt. Bara jag fick sova tillräckligt i natt så skulle det nog vara finemang imorgon, tänkte jag.

Jag skulle dock få ganska fel, visade det sig. När jag på torsdagsmorgonen skulle springa det sista men lite snabbare passet på löpband, så kvarstod de flesta muskelsmärtor från gårdagen. Det var nästan så att jag undrade ifall jag fått mindre muskelbristningar eller liknande. Återstoden genomfördes på motionscykel och då tänkte jag att nu har jag åtminstone 1 ½ dags vila innan löprundan när jag kommit fram i Barcelona. Till dess bör det vara mycket bättre. Det var förvisso något bättre efter ankomsten på fredagen men inte tillräckligt bra för en tävling. Kanske skulle det kännas bättre imorgon.

Fastän det kändes ännu bättre i musklerna på lördagen – och de flesta av mina farhågor försvann – så dök ett nytt problem upp. Jag kände mig trött, hängig, med lätt halsont och en lättare huvudvärk. Därför blev det ganska mycket vila dagen innan tävlingen, något jag borde tagit som ett tydligt varningstecken på att kroppen inte mådde tipptopp.

Jag bestämde mig ändå för att våga testa springa loppet dagen därpå, förutsatt huvudvärken och halsontet var borta givetvis. Det fick antingen bära eller brista, i värsta fall så mycket att jag bryter.

Ingenting kändes bra

Liksom när jag sprang en mara i Málaga för 14 månader sedan (där bilden är ifrån) gick det tungt och allting gjorde ont. Foto: Alexander Söderberg

Att jag var betydligt svajigare och tröttare en vanligt kände jag av under uppvärmningen tidigt på morgonen (starten gick 8:30 i den härliga solen). I min envishet ville jag in i det sista tro att det hela inte var mycket värre än vanligt.

Huvudvärken och halsontet – åtminstone delen av det som inte var orsakad av dålig stadsluft – var ju borta. Därför var det bara att ställa sig i startfållan, vänta på startskottet och hoppas på det bästa. Hoppet var i princip det enda man hade kvar med tanke på omständigheterna.

Även detta rann snabbt ut i sanden efter blott en halvmil då de ömmande lårmusklerna började kännas av, samtidigt som energin var långt under den normala. Innan jag sprungit ens halva distansen gick jag nästan i tankarna på att bryta eller promenera/jogga andra halvan fram till mållinjen då varje steg kändes så klumpigt och smärtfyllt.

Den enda glädje och tacksamhet jag kände i stunden var den över vädret, värmen (med strålande sol) och det faktum att jag inte sprang en hel mara denna gång. Ibland trodde jag nästan att farthållarna3 med 1:20-vimpeln skulle spring om mig.

Då jag till dags dato inte hade brutit ett enda lopp i karriären var det därför otänkbart att göra det där och då. Istället krigade jag på, en kilometer i taget så gott det gick, fastän det var jobbigt, knäckande och kändes bedrövligt. Särskilt när grupp efter grupp passerade mig, varpå jag inte lyckades hänga på och blev omsprungen av nästa. Sista 8-9 kilometrarna började det dessutom kännas i ländryggen. Allt som fanns i huvudet därefter var att ta mig i mål, oavsett hur dåligt det gick.

Förrän efter målgången

Lite vackert (och varmt) väder, samt vackra historiska byggnader fick man ändå njuta av när man väl sprungit klart. Foto: Alexander Söderberg

I mål tog jag mig till sist, fastän tiden blev sex minuter långsammare än min måltid, vilket ändå var långt över förväntan med tanke på de frestelser att bryta loppet som fanns där. Väl efter målgången blev det äntligen ett slut på smärtorna i låret, ryggen och ja, i hela kroppen.

Det var bara att gå tillbaka till klädinlämningen, få på sig lite överdragskläder och gå tillbaka till hotellet för att slicka såren en stund. Då var jag så slut att det enda som fanns i tankarna var att få vila mig.

I stunder som dessa (när det har gått riktigt dåligt) drar jag mig hellre tillbaka och tar det lugnt ett tag, snarare än att gå ut direkt och socialisera. Det jag behöver då, mer än något annat, är att bara få smälta besvikelsen, samla tankarna och bara vara för mig själv en stund. Helst i en så lugn och fridfull miljö som möjligt.

Det sista jag känner för är att gå ut och partaja eller göra något annat ansträngande som saboterar återhämtningen. På sin höjd kan jag gå en liten promenad och bara sätta mig på en parkbänk och filosofera eller koppla av med en bok.

Det är mitt sätt tillfälligt koppa bort den där prestationsångesten som konstant finns där i bakhuvudet. Den där elaka, mörka rösten som ropar åt en att man är värdelös och sämst när man inte springer som förväntat, eller åtminstone i närheten av förväntat. Jag är dock medveten om att det mest är en själv som målar upp dessa krav och inte omgivningen. Den sistnämnda bryr sig oftast betydligt mindre än man tror.

Ljusglimtar fanns (trots allt)

Då tanken är att detta ska bli en upplyftande artikel måste jag givetvis nämna allt det positiva som upplevelsen trots allt förde med sig. För även i de mer betungande stunderna finns det bra saker att hämta, bara man tänker efter. Lärdomarna och det positiva jag tar med mig från denna upplevelse är framförallt följande

-Att min lägstanivå har höjts betydligt det senaste året4
-Att jag inte blev skadad i samband med tävlingen
-Att lyssna mer på kroppen innan tävlingen
-Det härliga vädret med strålande sol och värme (trots blåsten)
-Den härliga publiken längs vägen.
-Det är bättre att kriga på (om man ändå kan) än att bryta loppet.
-Att jag ännu har hälsan och förmågan att kunna genomföra ett halvmaraton
-Att jag har möjligheten att resa till Spanien några dagar under denna årstid
-Alla trevliga människor man möter i samband med tävlingen

Som det nya svenska rekordet

Det blev i samma lopp inte bara svenskt, utan även nordiskt rekord på halvmarathon av Andreas Almgren. Foto: Envato

Givetvis bör man inte glömma att det i samma lopp slogs ett nytt imponerande svenskt – och även nordiskt – rekord på distansen. Två rekord som slaktades ordentligt dessutom5.
När ryktena gick om att Andreas Almgren spurtade in över mållinjen på makalösa 59:23 trodde jag knappt mina öron.

Att springa distansen under timman är det inte många löpare som mäktar med i världen årligen, i synnerhet inte löpare från Europa och Norden då det oftast är genomgående östafrikanskt i toppen av resultatlistorna i de stora långdistansloppen.

Att därför se en landsman kriga sig in bland alla kenyanska och etiopiska storlöpare är något mycket ovanligt och gör bedriften desto större. Visst var det många som på förhand trodde att Almgren var i slag att springa under timman en bra dag, men att göra det med över en halvminut och på sättet han skulle göra det, var det få som trodde. Det är en prestation i världsklass, för att uttrycka det milt. Därmed kändes det lite extra häftigt att detta ägde rum i just det lopp som jag själv sprang.

Icke att förglömma heller, är den nuvarande världsrekordhållaren i marathon, Kelvin Kiptums oväntade och tragiska död samma helg. Han blev blott 24 år gammal och hade inte bara hela livet framför sig, utan säkert minst 15 år till att ge på denna världsklassnivå.

  1. Denna är 200m lång i inomhushallarna för friidrott (jämfört med 400m utomhus). som oftast har doserade kurvor []
  2. Vilket bestod av 18x400m med kort vila (30 sek), i vanliga fall 20-25x400m när ingen tävling ligger nära i tiden. []
  3. Det vill säga snubbarna som springer med stora ballonger och/eller vimplat och håller en bestämd fart för en stor grupp löpare. []
  4. Min måltid denna gång var knappt sämre än den tid jag sprang på för ett år sedan när jag var fullt frisk och hel. []
  5. Det tidigare svenska rekordet låg på 1:01:17 och det tidigare nordiska rekordet på 59:48. Det sistnämnda, som innehades av norrmannen Sondre Moen, var faktiskt en löpare jag tävlade mot när jag var yngre. []

Kommentarsfält

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

2 KOMMENTARER

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några artiklar i din kundvagn ännu.

Bläddra bland produkter