Chocksiffror om våld i nära relationer mot män – ny rapport slår larm

Tusentals män utsätts för psykiskt och fysiskt våld i sina relationer, men nästan ingen ser det. En ny rapport avslöjar hur dessa män tystas, misstros och lämnas utan stöd av ett system som bara räknar vissa offer. Nu växer kraven på att sanningen inte längre ska sopas under mattan.

En ny rapport från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet lyfter fram en verklighet som ofta har tystats ner: män som blir utsatta för våld i sina relationer, fysiskt, psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt, men som sällan får stöd eller upprättelse.

Rapporten bygger på intervjuer med 30 män från hela Sverige och visar hur svårt det varit för dem att förstå, sätta ord på och få hjälp för vad de gått igenom.

De flesta män i studien beskrev det psykiska våldet som det mest påfrestande. Det kunde handla om hot, nedvärderande kommentarer, kontrollbehov, manipulativa beteenden och att bli isolerade från familj eller vänner. En man berättade hur han efter lång tid av psykisk nedbrytning kunde falla ihop bara av att partnern rörde vid honom med ett finger.

För många var det först efter att någon annan (en vän, kollega eller en artikel på nätet) nämnt ordet ”våld”, som de började förstå vad de utsatts för. Flera hade tidigare inte sett det som en möjlighet att män kunde vara offer för våld i nära relationer.

– De hade inte tänkt att även män kan bli utsatta för våld i nära relation, för de hade aldrig sett några exempel på det, inte hört någon prata om det, aldrig läst någon artikel om det i tidningen, säger forskaren Maja Bodin, som genomfört intervjuerna, till Dagens Nyheter (DN).

Fakta: Om rapporten
Titel: Mäns upplevelser av utsatthet för våld i nära relation, hjälpsökande och stöd
Författare: Maja Bodin
Publiceringsår: 2025
Utförare: Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), Uppsala universitet
Beställare: Jämställdhetsmyndigheten
Deltagare: 30 män mellan 22 och 60 år
Våldstyper: Psykiskt, fysiskt, sexuellt och ekonomiskt våld

Tystnaden bottnar i skam – och i rädsla för att inte bli trodd

Av de trettio intervjuade hade endast fem gjort en polisanmälan. Många var rädda för att inte bli tagna på allvar, andra var oroliga för att själva bli anklagade – och i värsta fall förlora kontakten med sina barn. En återkommande berättelse är hur våldet ofta fortsatte även efter att relationen tagit slut, i form av hot, förtal, eller att överenskommelser kring barnens umgänge inte följdes.

Flera berättade också att de inte visste var de skulle vända sig för att få hjälp. Många upplevde att samhällets stöd, från vård till rättsväsende, inte är anpassat efter deras behov.

Skammen var en stark känsla. Vissa beskrev att de länge såg det som att de bara levt i en ”dålig relation”, inte att de faktiskt blivit utsatta för något som borde vara olagligt.

Vården ställer sällan frågor – trots tydliga symptom

De som kontaktade sjukvården gjorde det ofta för kroppsliga besvär som hjärtklappning, ångest eller sömnproblem. Först senare förstod de att symptomen kunde ha samband med psykisk misshandel. Enligt studien ställer vården påfallande sällan frågor till män om våld i hemmet, vilket gör att möjligheten att fånga upp våldsutsatthet går förlorad.

Förtroendet för socialtjänsten var också lågt. Vissa män valde aktivt att inte söka hjälp av rädsla för att bli ifrågasatta eller betraktade som förövare. Denna rädsla grundade sig inte bara i personliga erfarenheter utan också i en uppfattning om att systemet är negativt partiskt gentemot män.

Hjälp finns – men få känner till den

Stödlinjen för män, som startade 2022, nämns som en viktig kontaktväg i rapporten. Många män hittade dit först efter lång tid av tystnad. Där kunde de prata anonymt och utan att dömas. Samtalen till stödlinjen har ökat kraftigt sedan starten. Forskaren Maja Bodin tolkar detta som ett tecken på att fler män idag vet att hjälp finns att få – inte nödvändigtvis att fler blivit utsatta.

Ett system som behöver breddas

Rapporten pekar inte ut några politiska riktlinjer men lyfter flera områden där samhället enligt forskningen brister i bemötande och stöd. Det handlar bland annat om:

• att vården behöver bli bättre på att uppmärksamma tecken på våld även hos män
• att det rättsliga systemet måste kunna hantera våldsutsatthet utan att styras av könsstereotyper
• att information om hjälpinsatser måste göras mer tillgänglig
• att psykiskt våld, som ofta inte lämnar fysiska märken men ändå har allvarliga konsekvenser, tas på större allvar

Dessa behov formuleras inte som direkta krav i rapporten, men de lyfts fram i diskussionen som viktiga lärdomar för framtida utveckling av stödinsatser och forskning.

Ett tyst område – trots fruktansvärda kränkningar

Rapporten visar tydligt att män som utsätts för våld i nära relation befinner sig i ett glapp där de varken passar in i lagstiftningens praktik eller i hjälpsystemens struktur. De saknar både skydd och representation. I ett land där rättssäkerhet och jämställdhet ofta förs fram som självklarheter, tycks denna grupp helt enkelt ha fallit mellan stolarna.

Att våld tystas ned på grund av kön på den som drabbas väcker frågor om yttrandefrihet, rättvisa och jämlikhet inför lagen – frågor som är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Det handlar inte bara om individuella öden, utan om systemets förmåga att skydda alla medborgare, utan fördomar.