”Försörjningskris” hotar kommuner – vägrar ändå återvandring

Sverige står inför en alarmerande försörjningskris: I 230 kommuner är de som arbetar färre än de som ska försörjas. Belastningen på välfärden ökar snabbt – men flera kommuner avfärdar ändå regeringens initiativ om frivillig återvandring. Situationen väcker frågor om ansvar, prioriteringar och framtidens försörjningssystem.

I 230 av Sveriges 290 kommuner är antalet sysselsatta personer färre än de som ska försörjas. Det visar nya beräkningar från Ekonomifakta och SCB, som sammanställts av SVT. I dessa kommuner överstiger den så kallade försörjningskvoten 100.

Detta innebär att varje arbetande person i praktiken måste bära kostnaderna för minst en person som inte arbetar. Samtidigt har 75 kommuner – samtliga med negativ försörjningsbalans – valt att avböja regeringens inbjudan till samtal om frivillig återvandring.

Färre arbetar – fler ska försörjas

Utvecklingen innebär att majoriteten av Sveriges kommuner redan nu har ett underskott i arbetskraftsförsörjningen. I Härnösand är försörjningskvoten exempelvis 1,23, vilket betyder att varje sysselsatt person förväntas bära kostnaden för mer än en person utanför arbetsmarknaden.

– Det kan på lång sikt utmana kommunernas ekonomiska situation, säger Katarina Wagman, analytiker på Ekonomifakta.

Bakgrunden är en kombination av åldrande befolkning, låga födelsetal och ett växande antal vuxna i arbetsför ålder som inte arbetar. I flera kommuner är andelen bidragsförsörjda hög, samtidigt som arbetslösheten bland utrikes födda i vissa fall överstiger 20 procent.

Återvandring föreslås – men samtal avvisas

För att avlasta välfärdssystemen har regeringen under hösten inlett ett initiativ för frivillig återvandring. Syftet är att ge stöd till individer som på eget initiativ vill återvända till sina ursprungsländer. Men 75 kommuner, däribland Malmö, Jokkmokk, Växjö, Ljusnarsberg och Härjedalen, har tackat nej till att delta i dialogen.

Motiveringen från flera av dessa kommuner har varit att “alla människor behövs”. Malmös kommunalråd Sedat Arif (S) sade exempelvis:

– Vi tänker inte bidra till att människor ska återvända. Vi behöver ta tillvara på alla Malmöbor.

Men i Malmö är arbetslösheten bland utrikes födda omkring 20 procent och ungdomsarbetslösheten över 15 procent. Kommunen mottar samtidigt över 7 miljarder kronor årligen i statsbidrag och utjämningsstöd.

Avvisar åtgärder – trots överskott av arbetslösa

Samtliga 75 kommuner som avvisat återvandringssamtalen finns bland de 230 där de arbetande är i minoritet. Inga av dem återfinns i den grupp på cirka 60 kommuner som har ett positivt arbetskraftsöverskott och låg försörjningsbörda.

I detta sammanhang väcks frågor kring hur kommunernas vägran att medverka i frivilliga återvandringsinsatser förhåller sig till det faktum att många redan har ett överskott av arbetsföra personer utan arbete. Regeringens initiativ innebär inga tvångsåtgärder och riktar sig uteslutande till dem som själva uttryckt vilja att återvända.

Ändå avstår kommunerna från att delta – trots att behovet av avlastning är omfattande, och trots att ett större antal individer som skulle kunna omfattas redan finns i dessa kommuner.

Svagt samband mellan argument och verklighet

Det är i dagsläget oklart hur uttalanden om att ”alla behövs” ska tolkas i kommuner där sysselsättningsgraden är låg, arbetslösheten hög och försörjningsbördan växande. I de flesta av dessa kommuner finns inget redovisat program för att öka sysselsättningen bland de redan boende – samtidigt som man avfärdar ett statligt erbjudande som skulle kunna minska trycket på både ekonomi och välfärdssystem.

Kombinationen av ett lokalt överskott av arbetslösa och ett aktivt motstånd mot frivillig återvandring innebär att kommunernas agerande får bredare konsekvenser än de egna budgetarna. Frågan som uppstår är hur länge övriga skattebetalare kan förväntas bära kostnaderna för kommuner som väljer bort tillgängliga lösningar – utan att presentera egna.