Fastän yrket är fysiskt krävande och börjar slita på kroppen vill 76-årige Roland Djerf inte sluta jobba som hjulmakare. Han befarar att den dag han gör det så försvinner yrket i Sverige, Norden och kanske delar av norra Europa. Inte bara yrket utan även kunskaperna om ett gediget gammalt hantverk.
Innan bilen slog igenom i västvärlden (fram till första världskriget) var kunskapen om tillverkning och reparation av hästvagnshjul vanligt förekommande. Fastän många hjul finns kvar sedan dess och bland annat används i uppvisningstävlingar och av kungen, håller kunskapen om hantverket på att tyna bort, enligt hjulmakaren Roland Djerf, som intervjuats av Dagens Nyheter (DN) om sitt hantverk.
– När jag försvinner så försvinner den här kunskapen i Sverige, Norden. Kanske delar av norra Europa.
Han börjar närma sig 77 år och har bott intill Brokinds lummiga skogar (utanför Linköping) sedan sex års ålder. Det var här som intresset för hästvagnar, och hjulen som bar dem, föddes. Framförallt såg han att kombinationen av trä och järn var gedigen, då den är stark och flexibel, samtidigt som materialet finns tillgängligt runtomkring.
Lärde sig från Amishfolket
Mycket kunskap om hantverket fick han med sig hemifrån, som student på SAABs industriskola och på det lokala snickeriet. Denna utökade han sedan med ett besök till USA hos det konservativa Amishfolket, där häst och vagn är det vanligaste transportmedlet.
– Jag bestämde mig för att jag ville lära mig av Amish-folket.
Kungen viktigaste kunden
Sedan 40 år tillbaka är det Kungliga hovstallet trogna kunder och därför beläggs de finaste hjulen, åt kung Carl XVI Gustaf, med bladguld.
Förutom det Kungliga hovstallet har han två typer av kunder: entusiasterna och de ”besuttna” (de med mycket pengar). Trots resursstarka kunder och höjd timtaxa (från 350 till 450 kronor) är hjulmakeriet ingen större inkomstkälla då ett hjul tar runt 30 timmar att göra och varje liten process görs för hand.
För att kunna försörja sig på det, säger han, måste man göra en massa reklam och åka på mässor. Han har därför istället valt att ha ett annat arbete vid sidan om.
Yrken som dött ut
En naturlig följd av stora samhälleliga skiften är att många yrken dör ut, något som inträffat både i samband med den industriella revolutionen och den pågående digitaliseringen sedan 1970-talet. Om dessa förändringar i det svenska arbetslivet (sedan 1600-talet fram till idag) har professorn Maths Isacson, vid ekonomisk historiska institutionen på Uppsala universitet, forskat om.
Exempel på tidigare yrken som försvunnit är stenografen (som ersattes av bland annat diktafoner), iskarlen (som ersattes av kylskåpet), tunnbindare och tegelslagare. Nu riskerar även hjulmakare att hamna i denna grupp:
– ”Det är mycket möjligt att en och annan kan leva på vissa utrotningshotade jobb, men bilden som många unga har i dag är att man ska satsa på annat. Det är bättre att vara influencer än hjulmakare. Status och lönsamhet är viktiga ledord när många väljer yrke,” säger Isacson till DN.
Farorna med snabba förändringar
Isacsson framhäver även att det finns risker med att låta förändringar ske för snabbt. Till exempel risken att förlora kompetens som kan behövas vid ett senare tillfälle är då överhängande. Industrin, där allt mer har gått mot operativt arbete, är ett exempel. Händer det något krävs dock fortfarande både fingerkänslighet och kunskap från praktiskt arbete.
– På ett sätt skapar vi ett skört samhälle genom den teknik som vi bygger upp, säger Isacsson
Roland tycker att staten borde ta ett större ansvar för att locka fler till hantverkaryrken, så att inte kunskapen försvinner och dör ut. Han har själv hållit sin egen dörr öppen för lärlingar men inga nya kandidater har visat sig.
Ett hantverk som funnits lika länge som människans skaparförmåga
Frihetsnytt har själva kontaktat Roland för att följa upp det som kom fram i DN:s artikel och för att lyfta fram ett gammalt hantverk som är på väg att försvinna från Sverige.
Hur länge har du hållit på med att tillverka hjul?
– Få se nu. Jag började lite innan jag åkte till Etiopien och sen kom jag hem, så det är sen 1975.
Hur såg marknaden ut då för vagnshjul?
– Det här är ju enbart en fritidssysselsättning. Det är ju bara Hovstallet som är professionella, förutom de som tävlar i körning med häst och vagn. Och det är ju bara några stycken i Sverige.
Hur många gamla kunskaper har du byggt hantverket?
– Det finns bara en teknik och den har funnits sedan hjulets början. Det finns bara ett sätt att bygga ett hjul på. Det är inget nytt och inget gammalt, det är tidlöst.
Så när du slutar, då försvinner alltså ett hantverk som har funnits lika länge som människan har haft någon skaparförmåga?
– Ja, i alla fall i Sverige ser jag inte någon efterträdare. Jag hade en tjej som praktiserade hos mig, som var väldigt duktig. Men hon var tvungen att ta hand om sin fars företag, så det blev inte mer av det.
Men samma hantverk finns ju i Holland, i England och i USA, och i viss mån i Danmark. Så på det sättet försvinner det ju inte.
Hur skulle man gå tillväga för att hålla igång det här hantverket i Sverige? Även om det inte finns en jättestor marknad, så är det ju ändå ett kulturarv.
– Ja, det är ett kulturarv och då är det himla viktigt i så fall att staten träder in, därför att vad alltihop bygger på, det är att om jag exempelvis ska ha en praktikant, de här få åren som jag har kvar och huvudet är någorlunda i form för att kunna lära ut, så måste alltså staten kunna garantera min säkerhet. Om jag har en praktikant och denne skadar sig i min verkstad, då får ju jag stå för allting. Jag har inga maskiner som är godkända av Arbetsmiljöverket.
Så det absolut viktigaste, är utbildning i statlig regi, så att de garanterar det. Men de ligger efter så otroligt, så vi har väldigt dåligt med hantverkare i Sverige och det är knappt att det finns plåtslagare längre. De får istället komma från öststaterna. Det är tyvärr så att om vi har sprungit ifrån ett tidigare sätt att leva, då måste staten träda in om hantverket ska finnas kvar.
Vad får det för konsekvenser när de här traditionella hantverken försvinner och mycket byts ut mot maskiner?
– Allting kan ju inte göras med maskiner, utan då blir det ju hantverkare från andra länder som kommer hit och när de åker hem, så kan vi inte fortsätta, eftersom vi inte har dessa i en egen regi.
Det brukar lyftas fram att industrialisering och digitalisering är lösningen på allting. Men vad kan det traditionella hantverket åstadkomma som inte de högteknologiska fabrikerna kan?
– Det är ju kvaliteten. Om vi tar en mycket enkel sak, det är ju ingen maskin som kan guldförgylla. Eller som kan renovera gamla tavlor. Det är ju ingen maskin som kan göra det. Du kan ju visserligen ta ett foto, ett röntgenfoto, men därefter är det handarbete som krävs om du ska renovera en tavla.
Maskiner kan inte ersätta allt, det är bara ungdomarna som tror att datorn kan göra allt. Jag tycker också att det är skojigt att bygga hus i 3D.
Och hur bra blir det när man ska göra om det i verkligheten?
– Det kan i och för sig bli väldigt bra. Om du tar exempelvis ett de här nya maskinerna som bygger betonghus, med en 3D-skanner, det kan ju bli väldigt bra hus. Så man kan ju göra kombinationer där. Men om vi tar de här mindre hantverken, där måste du ha människor bakom.
Den som är intresserad av Rolands hantverk och hjulmakeriet kan besöka hans hemsida. Han har även en Youtube-kanal, där man kan se hur man gör när man konstruerar hjul.
Intressant reportage !!