Gustaf Fröding var nog den siste som fick poesi att verkligen betyda något i samhället. Till och med betyda så mycket att domstolar fick ta ställning. Han blandade stort och smått i den poetiska stil han skapade åt sig, lärd och bildad ibland och folklig och dialektal ibland beroende på vart inspirationen tog honom. Han och hans liv och verk, blev på ett sätt exempel på att konst uppstår ur lidande.
Frödings korta livsbana
Gustaf Fröding föddes 1860 och dog 1911. Hans bakgrund var värmländsk, välbeställd borgerlighet. Som de flesta i hans situation på den tiden tog han studentexamen och studerade sedan på Uppsala universitet. Efter en kort tid på Karlstads-Tidningen fick han ärva, och ägnade sedan resten av sitt liv åt sitt författarskap. Han var i grunden poet, men översatte även bland annat sina inspirationskällor Goethe och Edgar Allan Poe.
Poesi som ingen annans
Gustaf Fröding har en egen poetisk stil med stor bredd, som kan gå helt emot regler som man förväntar sig ska följas, men som han förstås kände till och använde när han ville. Han valde ibland högstämda motiv, ibland motiv som tog upp hans engagemang för utsatta människor, och gick ibland till ren fiktion, ofta med teman från värmländsk landsbygd. Han är en av få i Sverige, och troligen den siste, som blivit instämd till domstol för innehållet i sina dikter. Det skedde 1896 och gällde hans tredje diktsamling ”Stänk och flikar”, kanske framför allt dikten ”En morgondröm”.
Hur lättillgängliga många av hans dikter var, kan man se på hur många av framför allt de Värmlandsrotade diktverken som blivit både tonsatta och folkkära, exempelvis av Sven-Ingvars och Mando Diao och sedan blivit ihågkomna ända in i vår tid, till exempel ”Det var dans bort i vägen” ur verket ”Guitarr och dragharmonika”.
Fröding har slagit även på bredden och översatts som få andra svenska poeter, framför allt med tanke på hur typiskt svensk han ofta är i sitt skapande. Framför allt har han översatts till engelska. Hans produktion är slösande rik och inte helt lättöverskådlig. Många börjar med hans debutverk ”Guitarr och dragharmonika”. I ”Räggler å paschaser” (ungefär ”Skrönor och äventyr”) är han en av få, tillsammans med den så kallade Pälle Näver, som har lyckats få ihop fungerande och högklassig poesi på dialekt i stället för på riksspråk.
Före sin bortgång nominerades han som en av kandidaterna till Nobelpriset i litteratur 1911, men eftersom han gick bort under året gick han miste om möjligheten att erhålla priset.
Kanske hans sjukdom gjorde hans skapande så unikt
Från och med 1894 kämpade Fröding med psykisk ohälsa. Det är ett monument till hans vilja att sätta sig över alla svårigheter, att han fortsatte sitt författarskap i flera år efter sitt insjuknande, och publicerade sitt sista verk så sent som 1901, ”Samlade dikter”. Det är svårt att befria sig från tanken att Frödings rika fantasi var den andra sidan av hans sjukdom och att han skulle ha varit en mera vanlig, lycklig och tråkig person som frisk.
Svenskamerikanen Philip Sandblom har i den klassiska boken ”Skapande och sjukdom” tagit upp hur dessa saker hänger ihop. Det var vi som fick ta del av Frödings verk, förhoppningar och ansträngningar och han själv som fick betala priset.
Frödings verk lever i högsta grad
Fröding lever i anden så länge vi kommer ihåg honom och framför allt hans till synes enkla, folkliga och uttrycksfulla poesi gör att vi kommer att komma ihåg honom länge än.
