När den svenska armén besegrade en mångdubbelt större rysk styrka
Den 20 november 1700 besegrade den svenska armén under Karl XII en överlägsen rysk här vid Narva i nordöstra Estland. Segern var en enorm triumf och det tog fyra år för ryssarna att återhämta sig. Segern var kulmen på ett försvarskrig mot tre stormakters gemensamma angrepp på ett land.
År 1700 befann sig den svenska stormakten på höjden av sin existens, men det fanns orosmoln. Den unge kungen, Karl XII var bara 18 år och hade suttit på den svenska tronen i tre år. Hans ålder och oerfarenhet kom snabbt att ses som ett svaghetstecken från de stormakter som konkurrerade med Sverige om inflytande över Östersjön, Danmark-Norge, Polen-Sachsen och Ryssland.
I en koordinerad attack angreps Sverige från tre håll; mot det med Sverige allierade hertigdömet Holstein-Gottorp (norra Tyskland), svenska Ingermanland (området söder om Finska viken) samt svenska Livland (dagens södra Estland, norra Lettland och ön Ösel).
Tanken var att splittra det svenska försvaret och göra det omöjligt att organisera något motstånd på tre separata platser.
Men snart skulle det bli uppenbart hur fel dessa tre riken hade och hur allvarliga konsekvenserna blev för alliansens medlemmar.
Svenskt blixtkrig
Karl XII var, trots sin unga ålder, en handlingskraftig monark som snabbt skred till verket att försvara sitt rike. Strategin han tillämpade var att slå ut fienderna en efter en och först ut var Danmark.
Med hjälp av en engelsk-holländsk flotta kunde den danska flottan drivas på flykten och öppna upp för en svensk landstigning på Själland den 25 juli 1700. Redan den 8 augusti tvingades danskarna att sluta fred, varpå kungen vände blicken österut, mot svenska Baltikum, där ryssarna under tsar Peter I marscherade in den 12 september.
Ryssarnas mål var att inta staden Narva, som utgjorde en viktig utpost i svenska Ingermanland. I början av oktober var den ryska armén tillräckligt samlad för att kunna inleda belägringen av staden och påbörja ett bombardemang.
Men så kom nyheten: Karl XII hade landstigit i Baltikum och polackerna hade avbrutit belägringen av Riga och möjliggjort för svenskarna att samla sina styrkor för uppmarsch mot Narva.
Tiden var inte på ryssarnas sida.
Tre ryssar på en svensk
När ryssarna insåg att det var en tidsfråga innan den svenska styrkan anlände försökte man storma fästningen Ivanogrod, som var ett av stadens försvarsverk. Men anfallen slogs tillbaka och man förlorade även en löpgrav till en svensk kavalleristyrka.
När Karl XII väl anlände till Narva var staden fortfarande under svensk kontroll och de svenska garnisonerna skulle bistå armén genom att beskjuta ryssarna.
Styrkeförhållandena var dock inte till svenskarnas fördel. Totalt förde kung Karl med sig lite över 10 000 man, varav 5 889 utgjordes av svenska fotsoldater och 4 314 finska ryttare, samt 334 artillerister och 37 kanoner. Mot sig hade man en rysk styrka på nästan 30 000 man och 195 kanoner. Det utgjorde ett styrkeförhållande på 3:1 till ryssarnas fördel.
Men svenskarna hade en fördel som ryssarna saknade: De utgjordes av karoliner, den svenska arméns reguljära soldater som med sin offensiva taktik och kombination av både närstrid och eldstrid, samt hård disciplin, gjorde att den svenska armén vid den tiden sågs som en av Europas bästa.
Naturen stod på svenskarnas sida
När arméerna den 20 november ställde upp sig mot varandra fick svenskarna hjälp från oväntat håll. En snöstorm blåste svenskarna i ryggen och mot ryssarnas front, vilket kraftigt försvårade möjligheten att kunna skjuta mot de anfallande karolinerna.
Ett antal svenskar föll för ryska kulor, men det var inte tillräckligt för att stoppa anfallet och snart rullades de ryska linjerna upp och den ryska stridsmoralen bröt samman och man försökte fly i stora skaror, men reträttvägarna skars av utav svenskt kavalleri.
När striden var över hade 9 000 ryska soldater stupat, 20 000 hade tillfångatagits och 177 kanoner hade erövrats. Svenskarna däremot hade bara förlorat mellan 670-900 döda och 1250 sårade. Återigen var de ryska siffrorna enorma jämfört med svenskarnas, men denna gång inte till ryssarnas fördel.
För att inte behöva använda soldater till att vakta krigsfångar valde Karl XII att förhandla med de ryska officerarna och lät överlevarna lämna slagfältet mot att de lämnade kvar sina standar och vapen. Som en bonus hade man även erövrat den ryska krigskassan på 32 000 rubel.
Den ryska armén var krossad och det skulle dröja till 1704 innan man återigen kunde hota Sverige. Detta innebar att Karl XII nu kunde fokusera på den sista fienden, kung August II av Polen-Sachsen.
På bara några månader hade kungen vänt en hotande katastrof till en fullständig triumf, där segern vid Narva utgjorde kronan.
1818 skrev skalden Esaias Tegnér dikten ”Karl XII” där följande stycke sannolikt hänvisar till just Narva:
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”
De få mot de många
Segern vid Narva hade en enorm betydelse, både militärt och politiskt vid den tiden, men senare även som en viktig symbol för vad svenskarna kan uträtta när nöden kräver. Ett förhållandevis litet och fattigt land med en liten befolkning hade lyckats hävda sig mot tre starka stormakters koordinerade attacker och på bara några månader hade brädet fullständigt vänt.
Segern får tillskrivas en kombination av utomordentligt ledarskap, god disciplin, militärt nytänkande och framförallt svenskarnas mod och förmåga att härda ut även under hårda förhållanden.
Liksom i fallet med den svenska flottans historia kan Narva tjäna som en påminnelse för svenskarnas förmåga att resa sig efter att ha fallit och på nytt hävda sig mot de som tror Sverige vara ett lätt byte.
Segern vid Narva är berättelsen om ett slag och en stor svensk seger. Men det är även berättelsen om de få som stod mot de många – och segrade. En lärdom som är värd att ha i åtanke oavsett om det rör sig om krig eller en fredlig vilja till förändring.
Källor
- Militär historia – ”Karl XII:s största triumf”
- Historiska Media – ”Slaget vid Narva”
- Bengt Liljegren – Krigarkungen: en biografi över Karl XII, Historiska media, 2020
- Voltaire – Carl XII:s historia, Norstedt, 1997
