Inför en Åsikts- & yttrandefrihetsdag

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Vi bör införa en Åsikts- och yttrandefrihetsdag anser skribenten. I Sverige är det mer nödvändigt än på någon annan plats då vi är så oerhört väldrillade i att få ”sanningar” serverade och absolut inte uppmuntras att söka dem själva. Vi ska tänka ”rätt” hellre än fritt och är livrädda för att sticka ut med ”fel” åsikt – då kan du lätt bli bestraffad.

När jag som 14-åring flyttade till Sverige 1982, slogs jag av hur propagandistisk den svenska skolan var och hur totalt okunniga och ointresserade mina jämnåriga och svensken i gemen verkade vara rörande svensk kultur och svensk historia. Det svenska var snudd på lite pinsamt medan man med stor entusiasm och stort intresse ville ta del av orientalisk och annan exotifierad kultur.

Eftersom jag själv vuxit upp i flera andra länder, och senast i Saudiarabien, fann jag mina landsmäns ointresse för det egna obegripligt och intresset för det orientaliska som direkt korkat. Saudiarabien hade sannerligen ingenting att lära eller berika oss med. Tvärtom var det ett samhälle och en kultur som man endast kunde känna avsmak inför. För mig hade Saudiarabien stått för våld, tafsande, hot om våldtäkt, dödsstraff och begränsningar av den personliga rörelsefriheten.

Antingen skär jag halsen av honom eller…

Några konkreta exempel kan illustrera det saudiska samhällsklimatet och mentaliteten:

En måndag i skolan berättade min då 12-årige svenske vän att under helgen hade hans 14-åriga syster vaknat upp och märkt att det låg en naken, främmande man i hennes säng. Hon hade tänt läslampan och innan hon hunnit skrika hade mannen hotat att döda henne med sin skruvmejsel. Hon skrek ändå och killen hoppade ut genom fönstret och försvann bort springande i bara kalsongerna.

Dagen efter hade det knackat på dörren. Min kompis pappa hade öppnat och där utanför stod killen som legat i dotterns säng och hotat henne till livet med sin skruvmejsel, samt dennes åldrige far. Killen bara bara 17 år visade det sig. Killens far sade till min kompis pappa att han hade fått veta vad hans son gjort mot dottern och nu skulle min kompis pappa få utdöma ett lämpligt straff.

Mecka i Saudiarabien. Foto: Wikipedia/Mohammedمحمد Al mobarakالمبارك

Han hade två alternativ att välja mellan. Antingen skulle gubben skära halsen av sin son framför ögonen på min kompis pappa, eller också skulle han skicka honom till Mecka på livstid. Min kompis pappa invände förstås mot dessa båda groteska alternativ och föreslog att de skulle glömma incidenten eftersom ingenting annat hade hänt än att hans dotter blivit skrämd.

Gubben insisterade dock. Det var en fråga om familjens heder hade han sagt, varför min kompis pappa nödgades välja det minst makabra straffet, nämligen att killen skulle skickas till Mecka på livstid. Jag tvivlar inte en sekund på att killen vandrar runt i Mecka än idag.

Våldtagen av saudiska poliser

Jag hade också en svensk-amerikansk kompis som vid 9 års ålder blev våldtagen av fyra saudiska polismän, varpå de tog ut honom i öknen för att döda honom. Han skrek och bönade och bad att få leva, så till sist lät de honom gå mot löfte om att komma tillbaka nästa lördag igen och att inte berätta något om det inträffade för sin mamma.

Min kompis sprang direkt hem till mamman och berättade allt och polismännen arresterades prompt. Sannolikt blev de sedan halshuggna på någon av de offentliga halshuggningar som äger rum på marknaderna om fredagarna. Rena familjebegivenheterna, liksom det var i Sverige på 1600-1700-talen.

Så lagom västerländskt sinnad

När jag några år senare bodde och jobbade i Kuwait, fick jag åter bekräftelser på att den orientaliska mentaliteten har mer gemensamt med svenskt 1600-tal än med dagens moderna västerländska mentalitet. Den gången var det min dåvarande kuwaitiske chef som blev uppringd av sin tilltänkta hustru (tillika kusin som han av sin far tvingades gifta sig med mot sin vilja). Den blivande hustrun menade sig ha blivit bestulen på motsvarande 500 kronor av en av sina 10 betjänter. Hon bad om hjälp från sin tilltänkte make/kusin att reda ut det inträffade.

Då ringde min chef till sin kompis, polischefen i Kuwait City, varpå de båda åkte hem till den blivande hustrun med utrustning för eltortyr i bagageluckan. Sedan grillade de samtliga 10 betjänter med elchocker i förhoppning om att någon skulle bekänna stölden.

Ingen bekände, eventuellt för att kvinnan bara själv förlagt pengarna, men det spelar mindre roll. Värt att notera är att min chef hade studerat 7 år på universitet i Los Angeles, drack whisky och ytterst sällan besökte en moské. Han var med andra ord en ”modern” och ”västerländskt sinnad” kuwaitier. Traditionella mentaliteter sitter djupt.

Islamisering av Sverige? Helt otänkbart!

Ja, dessa är anekdoter, men summan av flera liknande anekdoter skapar ett mönster, och detta mönster säger mig att Mellanöstern har en kultur och en mentalitet som det inte finns skäl för oss att romantisera och uppmuntra och under inga som helst omständigheter bjuda in att bosätta sig här mitt ibland oss.

Hade jag vid ankomsten till Sverige 1982 förstått att Sverige inom ett par decennier skulle ha en stor arabisk/muslimsk befolkning och att Sverige stod i fara att islamiseras, hade jag inte trott mina öron. Något så otänkbart och orimligt vore ju helt uteslutet, för att inte säga idiotiskt!

Svensken tänker hellre ”rätt” än fritt

Jag har arbetat större delen av mitt yrkesliv i Danmark och skillnaden mellan dansken och svensken är milsvid. Danmark har en lång tradition av folkbildning och folkupplysning och fostras att diskutera, debattera och ifrågasätta allt och alltid. Att debattera och ifrågasätta har i Danmark ett egenvärde.

Inte så i Sverige. På Uppsala Universitetsbibliotek står det ristat i sten ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Detta illustrerar den svenska mentaliteten i ett nötskal. Debatt och diskussion har inget egenvärde i Sverige. Att diskutera saker och ting är bara ett medel för att komma fram till sanningen, eller att enas om vad man ska enas om ska vara sanningen. Därefter är diskussionen över och den funna sanningen ska aldrig mer diskuteras, problematiseras eller ifrågasättas. Konsensus är uppnådd och ingenting får rubba friden runt densamma.

I Danmark är det helt annorlunda. Där finns inga heliga kor, där finns ingen rädsla för oenighet, där finns inte samma konsensustvångströja. Dansken ter sig långt mer fri och rakryggad än svensken.

Fången av subjektiva sanningar

I torsdags hörde jag ett föredrag om konspirationsteorier. Föredragshållaren var en respekterad och erfaren person, såväl såsom skribent och lärare, som föredragshållare.

Föredragshållaren poängterade vikten av att alltid söka vetenskapligt bevisad fakta och att endast lita på trovärdiga källor, exempelvis Sveriges radio och Sveriges television. Han blandade friskt ihop fakta av matematisk natur och sådana fakta som är av mer historisk eller värderingsmässig karaktär. När han (hör och häpna) blev ifrågasatt av någon i publiken, blev han påtagligt irriterad, och övriga församlade verkade lida av den dåliga stämning som uppstod i salen.

Att någon vågade säga emot eller ifrågasätta en auktoritet på området och vedertagna sanningar. Hu så förfärligt! Enligt föredragshållaren var det viktigt att höra alla sidor av en sak, men om det handlade om vissa frågor så vore det en legitimering av ”fel” åsikter att bjuda in dessa att ge sin syn på saken.

Huruvida föredragshållaren själv noterade inkonsekvensen i sitt argumenterande eller om han ägnade sig åt en härskarteknik är ovisst, men min erfarenhet säger mig att svensken är så marinerad i sin egna förträffliga godhet och ”objektiva” visdom att han/hon inte ser att han/hon bara är fången av sin egna samtidsanda och helt subjektiva sanningar.

Sanningen är redan färdig för dig

Denna tudelade mentalitet irriterade mig gränslöst redan på gymnasiet. Lärarna höll fram ideal såsom demokrati och åsiktsfrihet, men blev påtagligt irriterade när man uttryckte åsikter som inte delades av läraren själv eller det svenska konsensussamhället.

När det var grupparbeten i skolan och vi skulle diskutera på förhand formulerade frågeställningar i våra textböcker, var frågorna mer retoriskt formulerade än öppet formulerade. Kom man fram till ett annat svar eller en annan slutsats än den som läraren eller textboksförfattaren redan hade bestämt var den enda rätta, så blev det åter dålig stämning.

Åsiktsfrihet? Yttrandefrihet? I Sverige var alltid sanningen och det som är rätt och riktigt på förhand, definierat av någon annan. Vår uppgift som elever var bara att jamsa med och upprepa dessa eviga sanningar, oavsett om vi förstod dem i grunden eller inte. Låter det inte lite som en kommuniststat, med sina dogmer om socialismens förträfflighet, och där kapitalism och privat ägande egentligen är fascism och ett hot mot verklig demokrati och rättvisa?

Åsiktsfrihet = rätten att ha rätt åsikter

Första året på gymnasiet skulle vi ut på PRAO/PRYO. Vi hade ett par veckor på oss att hitta en praktikplats. Pengarna som vi tjänade under praktiken skulle skänkas till ANC och deras kamp mot Apartheid i Sydafrika.

Efter en vecka frågade vår klassföreståndare oss om alla nu hade hittat en praktikplats. Jag räckte upp handen och sa att jag inte hade någon praktikplats eftersom jag inte ställde upp på att skolan kunde bestämma vad jag skulle ha för åsikter och vad jag skulle skänka mina intjänade pengar till.

Läraren blev en smula perplex och svamlade något om att hon nog kunde ordna en praktikplats åt mig om jag inte lyckats hitta något lämpligt själv, varpå jag åter poängterade att det inte handlade om att jag inte kunde hitta en praktikplats utan om att jag inte tyckte det var skolans sak att bestämma att jag vill skänka pengar till ANC och deras kamp mot apartheid.

Det var uppenbart för mig att läraren inte kunde begripa mitt sätt att tänka. Apartheid var ju dåligt. Regimen i Sydafrika var ju vita rasister som förtryckte svarta och färgade sydafrikaner. Det måste man ju vara emot. I Sverige tar sig myndigheter och andra offentliga organ uppenbarligen friheten att skriva medborgarna på näsan vad de ska, eller måste, tycka är rätt och bra, om det så handlar om rasism, Covid-vaccin eller Natomedlemskap.

Vi ska inte själva tänka. Vi ska inte ifrågasätta de sanningar vi får oss till livs. Vi ska bara jamsa med i kör, ”go with the flow”, betala våra orimliga skatter och i övrigt hålla tyst och inte ställa till besvär för de goda herdar som leder oss på den enda sanna och rätta vägen. Åsiktsfriheten består endast i rätten att ha den rätta åsikten och yttrandefriheten är rätten att yttra sitt stöd för de av andra påbjudna åsikterna.

I Sverige råder konsensus – ve den som inte håller med

Det sägs att dansken asfalterar medan han kör, medan svensken planerar och förankrar och stakar ut en kurs som alla är eniga om och som är näst intill evig, oavsett vad som händer. Sverige är oljetankern som det tar lång tid att ändra kursen på, men om den väl svänger så svänger alla samtidigt. Svensken är därför otroligt lätt och tacksam att styra, för vi är fostrade att inte säga emot. Här råder en hög grad av självcensur, för alla vet vilka spelregler som gäller och att det kostar på att sticka ut eller gå emot strömmen, om det så bara handlar om att göra ett smärre påpekande på ett föredrag om konspirationsteorier.

I Sverige anses public service vara balanserade och mångsidiga eftersom de lyfter olika sidor av samma grundsatser, som det redan råder konsensus om, och som därför är eviga och goda sanningar, tillämpliga för allt och alla, och där alla som inte instämmer i detta fritt kan och bör stämplas som extremister, konspirationsteoretiker, Trumpister, Putinister, klimatförnekare, antivaxxare, rasister eller som någon som hotar demokratin och vår yttrandefrihet.

Därför måste de tystas och inte ges något utrymme. Andra perspektiv är farliga och framför allt inte sanna. Sanningen är alltid redan fastställd av någon, någonstans, och därför inget som bör ytterligare problematiseras. Ve den som försöker.

Hur många har inte upplevt sig sitta på ett möte eller ett föredrag och höra saker framföras som man är ytterligt oenig i? Vi vet alla vad som är ”rätt” åsikt och de flesta håller bara tyst om vi inte delar de åsikter som framförs. Priset kan bli allt från att övriga närvarande undviker att prata med en i det följande minglet eller middagen av rädsla att ”smittas” eller att bli ertappad med att prata med ”den kontroversielle” personen, till att faktiskt få problem med att behålla jobbet eller att få den där befordran. Detta är det självcensurerande förtryckarsamhällets ansikte.

Majoriteten drar i handbromsen

Författaren och journalisten David Goodhart. Foto: Twitter/@David_Goodhart/Blackwells.uk

I den brittiske författaren David Goodharts bok, ”The Road to Somewhere”, beskriver han hur den stora majoriteten av traditionsbundna invånare i Storbritannien (Somewheres) blir mobbade av och styrda av den mer gränslöst sinnade minoriteten (Anywheres), och hur Trumps framgångar, liksom Brexit, är en reaktion på detta. Det vill säga av att majoriteten drar i handbromsen för att globalisterna och de gränslösa eliterna driver på för fort i en riktning som flertalet inte är bekväm med.

Samma sak torde innerst inne gälla för Sverige. Sannolikt tycker ett stort flertal att mycket av det som skett i vårt land är rena rama galenskaper, eller åtminstone att saker och ting har gått åt ett negativt håll. Medan en pådrivande minoritet har önskat denna utveckling och blir än mer aggressiv i sin aktivism om de möter på ett motstånd från den bakåtsträvande ”pöbeln”.

Vi inför Åsikts- och yttrandefrihetsdagen

Vad ska vi då göra åt detta?

De flesta känner nog till konceptet ”Earth Hour”, där så många människor, företag och institutioner som möjligt uppmanas att under en timme släcka belysningen och inte använda elektriska apparater. På så sätt hoppas man kunna visa hur mycket man kan uppnå genom en fokuserad, kollektiv insats.

Vad skulle hända om vi på ett liknande sätt skulle lansera ”Åsikts- och yttrandefrihetsdagen”, då alla människor uppmuntras att säga precis vad de innerst inne tycker och tänker? Lite som gamla tiders karnevaler då undersåtar och underställda kunde skämta om sina härskare och överordnade utan att kunna bestraffas för det?

Skulle vetskapen om att andra också vågar tala öppet denna enda dag ge folk råg i ryggen? Skulle majoriteten kunna rucka på den styrande elit som idag lever med villfarelsen att deras åsikter, sanningar och strävanden delas av ett flertal och att det bara är en minoritet av bakåtsträvande konspirationsteoretiker och extremister som tycker annorlunda? Tänk den dag då eliten och den breda allmänheten inser vilka åsikter som egentligen har majoritetens stöd och vilka åsikter som bara företräds av en drivande minoritet.

Den franske filosofen Voltaire (1694-1778) var en stark förkämpe för det fria ordet och ska ha yttrat orden: ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det”. Voltaire föddes den 21 november. Varför inte göra detta till en samlande Åsikts- och yttrandefrihetens dag, så att vi kan komma ur den påbjudna åsiktstvångströja de flesta av oss lever i idag?

Skribent: Johan Lindblad
Med viljan att bli en fri medborgare

Kommentarsfält

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

2 KOMMENTARER

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några artiklar i din kundvagn ännu.

Bläddra bland produkter