Karl XII – En livstid i krig

Årsdagen för krigarkungens död 1718

Den 30 november är årsdagen för krigarkungen Karl XII:s död 1718. Fokus hamnar ofta på de stora händelserna och slagen, men kungens person och berömda mod är nog så viktiga att belysa denna dag.

Det var den 30 november 1718 utanför Fredrikstens fästning i sydöstra Norge, som kung Karl XII föll för en kula i en av främsta löpgravarna. Med detta slutade ett händelserikt liv på 36 år. För eftervärlden har han fått namnet ”hjältekung” och ”krigarkung”, känd för att ha tillbringat större delen av sitt liv i fält och alltid ledde från främsta linjen. Han var inte rädd för att dela sina soldater vedermödor och sårades flera gånger i strid.

Många av den moderna tidens historiker vill gärna avfärda honom som en krigsgalning med storhetsvansinne, i synnerhet med tanke på den enorma symbol som han utgör för svenska nationalister.

Men faktum är att kriget påtvingades honom redan vid 18 års ålder och trots enorma segrar och gynnsamma fredsfördrag, så erövrades inte ett enda territorium. Karl XII:s enda intresse var att säkerställa sitt rikes gränser och för honom handlade krigen om att oskadliggöra de fiender som hotade det. När en fiende väl besegrats grundligt såg han till att byta ut den fientliga regenter mot en svenskvänlig sådan.

Detta är inte berättelsen om slag och stora händelser, utan om en man som offrade ett liv i lyx och bekvämlighet för att skydda sitt land och det är denna uppoffring, jämte alla tusentals karoliner som stred knä-om-knä med honom.

Carolus Rex

Den blivande krigarkungen föddes 17 juni 1682, när den svenska stormaktstiden stod på höjden av sin existens.

Redan 1697 fick han axla rollen som rikets regent, efter att fadern Karl XI avlidit. Den nye kungens ungdom och oerfarenhet som regent sågs som ett svaghetstecken av de konkurrerande stormakterna runt Östersjön, Danmark-Norge, Polen-Sachsen och Ryssland, som år 1700 attackerade Sverige från tre olika håll, i tron att svenskarna inte skulle kunna försvara sig på tre fronter.

Men de skulle snart bli varse hur fel de hade och de kommande 20 åren skulle de alla vara inbundna i det stora nordiska kriget.

Knä om knä med många tusen man

Karl XII förhöll sig inte passiv inför den hotande övermakten, utan drog igång ett fälttåg som närmast kan liknas vid ett nordiskt blixtkrig. Sommaren 1700 besegrades Danmark-Norge, som snabbt tvingades dra sig ur kriget. Därefter vändes blicken mot Baltikum, där ryssarna gått in.

När kungen landsteg i Baltikum valde att polackerna att dra sig tillbaka från belägringen av Riga, vilket gjorde det möjligt för svenskarna att i samlad tropp marschera norrut. Utanför den estniska staden Narva vanns en förkrossande seger den 20 november 1700, trots att ryssarna var runt tre gånger så många, vilket knäckte de ryska stridskrafterna så pass att det tog fyra år att återfå den forna styrkan.

Svensk triumf vid Narva. Bild: Gustaf Cederström

Därefter vände kungen söderut, mot Polen, där han 1706 avsatte den polsk-sachsiske kungen August II i och med freden i Altranstädt, till förmån för den svenskvänlige Stanislaus I.

Efter framgångarna i Polen var det dags att en gång för alla även tvinga ryssarna på knä, genom det fälttåg som inleddes 1707. Men två år senare tog kungens lycka slut, i och med det förkrossande nederlaget vid Poltava, från vilket Karl XII tvingades retirera till det ottomanska Bender (dagens Moldavien), där han skulle kvarbli till 1713, då han för första gången på flera år skulle stå på svensk mark.

Karl XII vid Poltava. Bild: Gustaf Cederström

Han skulle därefter dra i fält två gånger i Norge, varav det sista fälttåget ägde rum hösten 1718, där han slutligen skulle mista livet.

Ej vika han kunde, blott falla han visste

Karl XII var, liksom flera av sina företädare, en krigarkung i ordets rätta bemärkelse, genom att han inte höll sig på långt avstånd från stridslinjen, utan oftast befann sig i främsta ledet. I synnerhet Gustav II Adolf, ”Lejonet från Norden”, bar han stora likheter med, då båda stupade i strid.

Kungens mod var berömt, på gränsen till ren våghalsighet. Den engelske diplomaten John Robinson berättar om kungens asketiska levnad, hur han inte lockades av mat i överflöd, sällan drack vin, gick i enkla kläder och levde som han själv förväntade sig av sina soldater.

Det var denna oräddhet inför striden som till slut skulle kosta kungen livet. När han stod i löpgravarna utanför Fredrikstens fästning denna mörka novemberkväll var det en förlupen kula från den norska fästningen som efter 18 år till slut fällde Carolus Rex.

Under de 300 år som följde på kungens död diskuterades det flitigt vem som låg bakom, om det var fienden på andra sidan, eller förrädare i de egna leden som låg bakom. Ganska nyligen kom dock finska forskare fram till att kulan måste ha kommit från den norska fästningen.

Fä dör, fränder dör

Strofen ur Hávamál om en människas eftermäle får sägas gälla för Karl XII:

”Fä dör

Fränder dör

Även själv skiljes du hädan

Även själv skiljes du hädan

Men eftermålet aldrig dör för envar,

Som ett gott har vunnit.”

Få kungar i svensk historia har gett ett sådant eko för kommande generationer som Karl XII. Sånger, dikter och böcker har skrivits om honom och både filmer och till och med spel har berört hans levnad.

Den första stora biografin om honom författades av upplysningsfilosofen François-Marie Arouet, även känd som Voltaire. 1731 gavs verket ut på franska och byggde på flera förstahandskällor som kunde berätta om kungen. Det skulle dock dröja till 1785 innan den gavs ut på svenska med titeln Carl XII:s historia. Voltaire var uttalat positivt till krigarkungen, men ansåg att han snarare skulle tjäna som ett gott föredöme att lära sig av, snarare än någon att efterlikna i och med hans våghalsighet i strid.

Vad gäller musik så har han lyfts fram i populärmusiken av två svenska band: nationalromantiska vikingarockbandet Ultima Thule, samt hårdrocksbandet Sabaton, som 2012 gav ut skivan Carolus Rex, där kungens latinska namn utgjorde titelspåret för en platta om den svenska stormaktstiden.

Idag, den 30 november, minns vi en man som offrade både ungdom, bekvämlighet och sitt eget liv för sitt land och sitt folk.

Oavsett vad man må tycka om honom eller kungahuset i stort, så är han värd respekt för sina enorma insatser och uppoffringar.

En sådan ledare ser vi inte av i leden av de som gör anspråk på att idag leda Sverige.

Källor:

  • Bengt Liljegren – Krigarkungen: en biografi över Karl XII, Historiska media, 2020
  • Voltaire – Carl XII:s historia, Norstedt, 1997
  • Frans G BengtssonKarl XII:s levnad, Norstedt, 1939

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

1 KOMMENTAR

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några varor i din varukorg ännu.

Bläddra bland produkter