Krav på klimatanpassning öppnar för miljöförstöring

En industriell omställning pågår i den industrialiserade världen, med nya material och metoder. Den drivande kraften är klimatomställning, och mineraler är den vara som nu är eftertraktad och omstridd. Brasilien är i fokus både för sina möjligheter och för de svårigheter som väntar. De produkter som ska motverka koldioxidutsläpp kräver mineraler, vars utvinning orsakar stor skada på miljön.

Brasilien har långa gruvdriftstraditioner. Landets väg från rent u-land till dagens position mellan u-länder och industrialiserade länder har byggt på intensiv exploatering av landets stora, rent av oöverskådliga mineralresurser. Miljökonsekvenserna på utvinningsplatserna har inte varit prioriterade i det förgångna. De riskerar att inte bli det nu heller under den boom som väntas i efterfrågan på de material och mineraler som klimatomställning kräver, och som ofta bara Brasilien kan leverera i tillräcklig mängd.

I Foreign Policy rapporteras om Brasiliens möjligheter att fånga upp efterfrågan på bland annat de mineraler som behövs för omställningen från förbränningsmotor till elmotor, till vindenergi och solenergi och till de många batterier som behövs för de nya teknologierna. Solenergi kräver till exempel 40 gånger så mycket koppar som energi från en förbränningsmotor, och vindenergi kräver på motsvarande sätt 12 gånger så mycket järn.

Brasilien har gott om koppar och järn. Men det som nu ger den stora omsvängningen på mineralmarknaden är efterfrågan på kobolt, litium, nickel och niob. Niob, som är en så kallad sällsynt jordartsmetall, finns till exempel till 94 procent i Brasilien vad det gäller upptäckta, utvinningsbara tillgångar. Det är en pekare mot framtiden – Brasilien kommer att utvinna mycket niob.

Miljön hotas av traditionell brasiliansk gruvdrift

Brasiliansk gruvdrift har traditionellt skett utan miljöhänsyn. Det har mest bara varit brist på finansiella resurser att driva utvinningen med som har varit begränsningen. Nu riktas också allt fler blickar och allt mer prospektering mot det känsliga Amazonas.

Det är lite av en vandringssägen att Amazonas skulle vara ”världens lungor”, vilket till exempel förklaras av den brasilianska miljöorganisationen REDDA+. Inte desto mindre är Amazonas viktiga av andra skäl, för att balansera klimatet. Det vore en miljökatastrof om Amazonas blev till stäpp, eller ännu värre till öken.

Brasiliens typiska inriktning mot öppna dagbrott för mineralutvinning ger lite av en miljökatastrof vid varje etablering: all miljö runt om dagbrottet förstörs, och toxiska läckor, slagg och spill fortsätter att förgifta miljön även efter att driften har upphört.

Detta sker samtidigt som överstatliga aktörer som World Economic Forum (WEF) driver på den så kallade ”gröna omställningen”, där man riktar in sig på enbart vissa områden som gäller miljö och klimat. Klimatförändringar, där koldioxidutsläpp pekas ut som huvudorsak, ska åtgärdas med eldrivna alternativ, som är beroende dessa mineraler till batterier. Att detta innebär förstörda regnskogar verkar inte bekymra de som talar högt om utsläpp.

Miljöomställning här kan ge miljökatastrof där

Brasiliens förre president Jair Bolsonaro var lite av en nyliberal och gav genomgående tillstånd till prospektering och utvinning av nationalekonomiska skäl. Den nuvarande presidenten Lula da Silva är tydligt placerad till vänster och därmed miljömedveten, men har också ett ansvar för att skapa tillväxt och jobb i Brasilien. Det är en målkonflikt som man inte vet hur den faller ut men som bådar illa för Amazonas.

Den målkonflikten är för övrigt inte begränsad till Brasilien. Miljövänliga pellets för eldning ger kalhyggen i Västafrika, som saknar traditioner för skogsvård och återplantering. Något liknande har skett med storskalig skogsavverkning i Indonesien i jakt på palmolja. Västvärldens jakt på miljöomställning, ofta mest av symbolisk karaktär, kan ge miljökatastrof i tredje världen, som då får betala priset.

Ingen vet heller om allt mer utarmade och miljöförstörda länder i tredje världen kommer att ge upphov till ett ytterligare ökat migrationstryck mot välfärdsländer. WEF, Global Compact, Agenda 2030 och andra globalistorganisationer och globalistavtal kan förefalla helt frikopplade från konsekvenserna av den miljöfarliga miljöpolitik de i praktiken står för. Men ökad migration är knappast något som dessa motsätter sig.