”Kvotfusk och politisk korruption tar död på Östersjön”

Politikerna står handfallna inför de flesta av Sveriges problem – även inför Östersjöns krisande fiskbestånd. Medan landets ledning sysselsätter sig med politiska låtsasproblem försvinner hela ekosystem från vårt stora innanhav. Ansvaret för vår natur har lämnats över till EU och välsmorda internationella organisationer.

Sveriges politiker och deras mediakanal SVT sysselsätter sig året runt med ett nytt miljöproblem som de har upptäckt – att klimatet på vårt jordklot varierar och att vädret växlar från tid till annan. Massmedia har under årtionden slagit larm om en förestående överhettning av världsaltet, som aldrig inträffat och aldrig kommer att inträffa.

Den finansiella eliten som står bakom det hela är numera mest oroad över att ”klimatfrågan” endast bekymrar små grupper av personlighetsstörda exhibitionister samt givetvis alla de tjänstemän, politiker och journalister som har till yrke att bekymra sig om det förmenta problemet.

I samband med det minskade intresset för ”klimatfrågan” kryper de verkliga bevekelsegrunderna för den mångåriga kampanjen fram i ljuset. Som många länge har misstänkt handlar det om psykologisk krigföring från högsta finansiella ort, med syfte att försvaga, kontrollera och inte minst decimera mänskligheten. SVT:s outtröttliga ”klimatkorrespondent” Ulrika Bjerström anslöt sig nyligen till de debattörer som vill diskutera om våra barn är ett miljöproblem. Den här typen av propaganda har redan lett till en våg av steriliseringar bland unga tyskar.

Att officiell miljöpolitik i liten utsträcking handlar om naturen inser numera de flesta. Och de som faktiskt ägnar sig åt att försöka rädda hotad miljö, som exempelvis fiskbeståndet i Östersjön, är privatpersoner. Stiftelsen BalticWaters är till största delen finansierad av framgångsrika svenska företagare.

Kvotsättningen styrs av industrifisket

Östersjöns allt överskuggande problem är hur fiskekvoterna sätts. Varje steg i kvotprocessen är förknippat med osäkerheter. Vid en felaktig uppskattning kan konsekvenserna bli ödesdigra – till exempel ett överfiske som får bestånden att minska och på sikt kollapsa. Något som många menar redan har skett.

Som mycket annat styrs fiskekvotsättningen av EU. Något som kallas Internationella havsforskningsrådet (ICES) lämnar rekommendationer till EU-kommissionen och EU:s ministerråd. I dessa församlingar i Bryssel träffas politiker av den vanliga ambitionsnivån och med den vanliga arbetsförmågan.

Det handlar i huvudsak om personer som inte sätter sig in i några detaljer alls, dels eftersom de har mer medialt lönsamma uppgifter på sina bord och dels eftersom de inte vill upplevas som besvärliga inom den maktapparat som försörjer dem. Ministrarna sätter därför fiskekvoterna i enlighet med vad ICES rekommenderar, och oftast – efter samtal med Bryssels generösa lobbyister – till och med högre.

Rekommendationer i runda hundratals ton

Enligt experter vid Östersjöcentrum på Stockholms universitet baserar sig ICES rekommendationer på grova schabloner som inte tar hänsyn till ekosystemens komplexitet.

De tar inte heller hänsyn till den pågående förändring av fiskstammarna som ICES misslyckade politik redan har orsakat. Exempelvis har förändringar kunnat iakttas både för torsk och sill, där de stora, äldre fiskarna försvinner och bestånden består av yngre och mindre individer.

Det är uppenbart att ICES vetenskapliga modeller måste utvecklas för att bättre beskriva Östersjöns olika fiskpopulationer. Men det struntar de internationella tjänstemännen i, för att inte tala om vår inhemska myndighet Fiskeriverket (numera HAV-myndigheten). Denna myndighet har länge setts som en självbetjäningsautomat för mutsugna tjänstemän och lata fiskare, något som tidigare beskrivits ingående här i Frihetsanytt.

Fusk och fulspel för att maximera plundringen

I de data som ICES använder spelar inrapporterade fångster en stor roll. Men vad för sorts sill var det egentligen man fångade? Detta kontrollerar ingen. Därför finns stora incitament för fiskeföretagen att överrapportera den art för vilken de har tillgänglig kvot. I sin bok ”Tyst hav” från 2007 beskrev Isabella Lövin hur data bearbetas och modifieras av industriella och politiska krafter, allt för att möjliggöra maximala fiskekvoter. Denna kvinna blev senare miljöminister och till och med vice statsminister – vilket inte ledde till någon som helst dämpning av Östersjöns utplundring.

Avsiktlig felrapportering och fusk är väl belagt – ändå brister kontrollen och bötesavgiften är mycket låg. Detta visade BalticWaters i sin rapport ”Fel och fusk i fisket – ett hot mot Östersjön” från mars i år.

Som stiftelsen artigt skriver i sin dagsaktuella rapport är dagens politiker inte till någon större hjälp: ”För de ministrar som möts i Bryssel för de årliga förhandlingarna är fisket bara en liten del av ansvarsområdet, och ofta anses de inte vara tillräckligt insatta i kvotfrågan. De ska även, förutom att värna om ett miljömässigt hållbart fiske, balansera företagsekonomiska och sociala mål. Utöver det utsätts politikerna för andra påtryckningar, i Sverige framför allt av storskaliga fiskare som äger individuella fiskerättigheter, så kallade individuella överförbara fiskerätter (ITQ). Beslutsfattare med fokus på fler mål än de miljömässiga, i kombination med påtryckningar från fisket, skapar risker för att kvoterna ska sättas över de vetenskapliga rekommendationerna. Detta är i regel utfallet av kvotförhandlingarna för Östersjön, där en majoritet av fiskekvoterna, för exempelvis torsk i Östersjön, de senaste 20 åren har satts över ICES redan riskfyllda rekommendationer.”

Industrifisket först

Sammanfattningsvis bortser ministrarna i EU från sitt ansvar för naturen och prioriterar industrifiskets resultaträkning framför det ekosystem som är livsviktigt även för oss människor.

Maximal hållbar avkastning/Maximal sustainable yield (MSY), är den princip som hela kvotprocessen baseras på. Officiellt beskrivs MSY som ”det i teorin högsta balanserade genomsnittliga uttag som fortlöpande kan tas ur ett bestånd under rådande genomsnittliga miljöförhållanden utan att detta avsevärt påverkar fortplantningsprocessen”.

Detta låter ju bra – men vi vet genom observationer vilket resultatet blir. Östersjöfisken, som det fanns gott om så sent som 1985, är, ur mindre yrkesfiskare och fritidsfiskares synvinkel, utrotad. Endast tekniskt avancerat industrifiske med mycket stora fartyg kan idag bedrivas med lönsamhet. Det mesta av industrifiskets fångster hamnar i danska fiskmjölsfabriker – händelsevis det land där ICES har sitt högkvarter.

BalticWaters avslutar: ”Givet alla de risker som omgärdar dagens kvotprocess, och som inte vägs in i besluten om hur mycket som kan fiskas, så är det högst troligt att kvoterna satts betydligt högre än vad alla egentligen avsett. Det återspeglas med all tydlighet i storleken för Östersjöns mest värdefulla fiskpopulationer och utvecklingen för mängden lekande fisk.”