Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.
Det pågår ett intensivt arbete i globalistkretsar med att förneka de stora samhällsförändringar som drabbat Sverige i och med migrationen till vårt land. Alla fakta och siffror kommer förr eller senare på bordet i ett mediesamhälle som det svenska. Ibland går debatten därför över till rent ordvrängeri och man kan få se och höra ordet ”folkutbyte” ifrågasättas. Och inte för att det inte skulle uttrycka sanningen, men för att ordet är jobbigt. En nyutkommen demografisk karta säger en del viktiga sanningar. Det finns dock fler relevanta konstateranden att göra.
Ny demografikarta
Fakta som visar vad som hänt och händer med Sverige i samband med massmigrationen finns i överflöd, men en nypublicerad digital karta tar fram en ny vinkel och visar dynamiskt hur förändringen gått till – jämnt och ibland, explosionsartat till exempel år 2015 och strax efter.
Utvecklingen har faktiskt alltid varit sig lik oavsett skiftande politiska majoriteter. Inget politiskt parti, ingen kombination av politiska partier och ingen enskild politiker har kunnat hålla emot det orubbliga migrationstrycket mot Sverige. Eller orkat med att ställas inför konsekvenserna som drabbar den i Sverige som använder sin yttrandefrihet till offentlig kritik mot migration eller migrationspolitik.
De politiskt korrekta i bland annat svenska mediekretsar som vill ha den extrema invandringspolitiken har fått råda. Få politiker har uttryckt stöd för migrationen som sådan – de har bara gett upp inför den och inför utsikten att förlora sin försörjning och allt sitt sociala kapital.
De – viktiga – förändringar som nu är på väg att bli lagförslag och lag är resultat av en större offentlig sinnesförändring hos svenska politiker som ännu inte är ett år gammal. Det kan stämma till eftertanke för den som granskar en demografikarta som går tillbaka till år 2002.
För bara politiker är ju faktiskt ansvariga för samhällsförändringen, och bara politiker kan vrida den tillbaka, vilket också sker nu. De flesta är överens om att det är meningslöst att lägga skulden på de invandrare som gått in genom den dörr som svenska politiker valde att låta stå öppen i decennier. Migranterna höjde sin levnadsstandard radikalt, i de flesta fall utan att vara förföljda i någon rimlig mening av ordet. Det är begripligt, om än inte acceptabelt.
Svenskar är fortfarande i majoritet
Svenskar, personer med två svenskfödda föräldrar, är i majoritet i Sverige som sådant, enligt SCB. För många är detta en bra startpunkt på debatten. Det är också en motvikt till domedagspropaganda och uppgivenhet.
Sverige har nämligen inte heller andra länders problem med stora, homogena invandrargrupper som kan bilda subkulturer, som turkättlingar i Tyskland eller arabisktalande människor som i Frankrike. Det är omöjligt att tänka sig någon sort invandrarseparatism bland Sveriges dussintals invandrargrupper, varav många är arvfiender från hemländerna. I alla fall inte någon bred eller meningsfull sådan, som skulle kunna grunda ett alternativ till det svenska majoritetssamhället, däremot kanske högljudda missnöjesrörelser.
Invandrare i Sverige har heller aldrig lyckats bygga några oberoende etniskt baserade subkulturer, som skulle kunna grunda någon sorts separatism. Praktiskt taget alla invandrare är beroende av det svenska majoritetssamhället och att det fungerar, oavsett härkomst. Inte minst är alla bidragsberoende invandrare det.
Partiet Nyans är faktiskt det första invandrarbaserade parti som kommit fram till beslutande församlingar på trettio eller fyrtio års massinvandring. Och det partiet har en bit kvar till inflytande, även oavsett dess inre problem.
Allt det här bör vara hoppingivande, och mana till handling.
Semantik, dekorum och debatt
Siffrorna från SCB talar sitt tydliga språk. Sveriges befolkning är på väg att bytas ut. Det är ett faktum. Ett ord – ett väl betecknande ord – för den saken är folkutbyte.
Att ordet folkutbyte bemöts med sådant motstånd beror inte på att det inte skulle beteckna situationen rätt, utan på att det smakar illa för alla migrationspropagandister som fick hållas fritt intill för cirka ett år sedan, och som höll alla politiker lydiga och tysta.
Det kan många tycka är intressant – ordet säger precis vad det handlar om, men du får inte använda det, för då blir migrationspropagandisterna sura på dig.
Ytterst kan man i detta se var alla migrationsproblem börjar. De börjar i brist på yttrandefrihet.
Yttrandefrihet är nyckeln
Sovjetunionens grundlag garanterade alla sovjetmedborgare total yttrandefrihet utan konsekvenser. Det var inte den formalian som det brast i. Det var annat, på sidan om lagarna.
Och rätt mycket på samma sätt har det varit i Sverige när det gäller yttrandefrihet i migrationsfrågan. Det är inte bara som i Sovjet att man förlorade jobb och bostad, utan det har utövats renodlad terror mot den som har vågat ha någon annan åsikt än PK-elitens enda tillåtna – en terror som också är statsterror eftersom polis och andra myndigheter i 99 procent av alla fall har ryckt på axlarna åt terrorn.
Fredliga migrationskritiker har varit tvungna att hyra möteslokal i fel namn, för att ta ett av oräkneliga exempel. Annars kommer någon och misshandlar mötesdeltagarna, eller bränner ner lokalen så att lokalägaren inte ska hyra ut den fler gånger till personer med ”fel” sorters åsikter enligt PK-maktens privata åsiktspolis.
Yttrandefrihet i verklig mening – inte bara formella rättigheter, utan rättigheter som bär och håller, med allvarliga konsekvenser för den som kränker andras yttrandefrihet – är enda vägen fram till en lösning av migrationsproblemen och för den delen alla andra allvarliga samhällsproblem. De problem som man inte får diskutera öppet kan man inte lösa.
