Per Albin Hansson – folkhemmets fader

Per Albin Hansson, partiordförande och statsminister för Socialdemokraterna, var en av de få individer i historien som personligen har varit med och format Sverige, och utan Per Albin Hansson hade mycket kunnat gå annorlunda med vårt land.

Per Albin Hansson var socialdemokrat, och ledde sitt parti som partiordförande 1925-1946, från och med 1928 kongressvald och oomstridd sådan. Han var statsminister 1932-1946 (med ett kort avbrott utan större betydelse).

Under hans ledning lades grunden till den välfärdsstat, med stor offentlig sektor, som har varit karaktäristisk för Sverige sedan dess, och som har haft stort folkligt och politiskt stöd ända in i vår tid. Ingen annan svensk statsminister har varit känd bland de flesta under sitt förnamn.

Barndom och ungdom

Per Albin Hansson föddes 1885 under små förhållanden som en av fyra bröder i Malmö, som son till muraren Carl Hansson och pigan Kjersti Persdotter. Namnet ”Per Albin” fick han då han skulle konfirmeras samtidigt med en annan person som också bar namnet Per Hansson. Han var duktig i skolan, men på den tiden fanns ingen utbildning för personer i hans situation och efter fyra års folkskola blev han springpojke och senare bodbiträde. Den framväxande arbetarrörelsen blev hans universitet.

Per Albin Hansson
Per Albin Hansson i sin ungdom

Organisation och långsiktighet var Per Albin Hanssons verktyg både för hans egen karriär och för den arbetarrörelse som han var med om att bygga upp. Från socialdemokratiska ungdomsförbundet och dess tidning Fram, tog han steget in i den framväxande arbetarrörelsepressen, började på tidningen Social-Demokraten 1910 och blev dess chefredaktör 1917.

Förhandlare och kompromissbyggare

Stora delar av svensk arbetarrörelse inspirerades vid denna tid av Sovjet och det besinningslösa våldet mot meningsmotståndare. Per Albin hade helt enkelt inte den inställningen eller mentaliteten, tvärtom blev han med tiden en typisk representant för många svenska makthavare genom tiderna, som agerat på ett sådant sätt att vi inte har haft stora våldsamma uppgörelser eller något som liknar inbördeskrig, även om det ibland har varit nära.

1918 låg till exempel ett svenskt inbördeskrig i luften, något som dock undveks genom demokratins införande och allmän rösträtt, med Per Albin Hanssons benägna medverkan. Han sökte kompromisser, samförstånd och samarbete med typisk pragmatisk svensk inställning: den som har störst stöd ska få bestämma, men alltid med förbehållet att minoriteten har rätt till hänsyn.

”Makt är icke blott makt, utan också ansvar. En segrande demokrati får icke förgäta att verklig demokrati är hänsyn till alla, även till minoriteten. Makt får icke missbrukas ens av en majoritet. Övermodet är icke demokratiskt.”

Per Albin Hansson, tal vid den socialdemokratiska ungdomsrörelsens nordiska möte, Köpenhamn, 13 juli 1930

Han såg också att hänsynen till samarbetsklimatet i samhälle och politik krävde att den radikala, våldsinriktade vänstern skulle lämna socialdemokratin, och såg lugnt och kallt till att det blev så genom att inför (s)-kongressen 1917 vara med om att förbereda för att tvinga vänsterflygeln att lämna socialdemokratin och bilda eget parti kort därefter.

Den konflikten tog han däremot utan att tveka – för att undvika den större konflikt i samhället som han ville hålla Socialdemokraterna utanför. Hans lugna, resonerande, kompromissande inställning i allmänhet skulle komma att vara honom, socialdemokratin och Sverige till god nytta under kommande års prövningar.

Statsminister

Socialdemokratin har i stort sett aldrig haft majoriteten av svenska väljare bakom sig, trots sina anspråk på att förändra hela samhället i grunden, om också långsamt. Som statsminister fick inte heller Per Albin Hansson majoritet, men i stället samarbetade han med det parti som då hette Bondeförbundet.

Olika sorters krispolitik marknadsfördes skickligt med Per Albin Hanssons enkla, folkliga retorik och med stöd av hans allt starkare personliga varumärke. Nu byggde han också upp en retorisk figur som stod sig länge: ”det goda folkhemmet”, en utopi utan verklig socialism som i Sovjet med Gulag, mordkampanjer och kolchoser, men där ingen skulle vara helt utarmad.

Han och socialdemokratin hade klart sett att sovjetsystemet var ett fördärv för samhället, till ingen nytta för socialdemokratins projekt att vinna alla löntagare som sina väljare, och dessutom ett system som skulle ersätta hans parti vid makten med kommunister. Han valde något annat, dels därför att han såg vad sovjetsystemet var, och dels därför att han inte tänkte dela makten med någon som säkert skulle komma att ta den ifrån hans parti.

Han och hans parti var från denna tid outtröttliga i att hålla efter radikala kommunister, och hålla dem borta från makten och fackföreningarna. Socialdemokraterna ville ha privata företag som höll de flesta människor anställda, men som fick dela med sig av vinsterna genom förhandlingar med fackföreningsrörelsen. Saltsjöbadsöverenskommelsen 1938 mellan arbetsgivare och fackföreningar förhandlades inte fram av Per Albin Hansson men bär hans kännemärke: kloka, långsiktiga, fungerande kompromisser som alla kan leva med och där ingen blir överkörd.

Per Albin Hansson
Per Albin Hansson leder Socialdemokratiska Arbetarpartiets första maj demonstration 1941. Foto: Wikipedia/ Gunnar Lundh / Nordiska museet

Andra världskriget

Som många andra europeiska politiker vid samma tid hade Per Albin Hansson varit oklok nog att skära ner försvarsutgifterna under sin regering. När andra världskriget bröt ut, hävdade han officiellt: ”Vår beredskap är god”, en ren osanning även om han snabbt satte igång ett upprustningsprogram.

Han ledde under kriget en samlingsregering med alla partier utom kommunisterna och fick god nytta av sin förmåga att lösa konflikter och hitta fungerande kompromisser som gav alla åtminstone något utbyte. Hans lugna, trygga framtoning inte minst vid radioframträdanden gav avgörande bidrag till lugn och tillförsikt bland svenskar även vid dramatiska händelser. Tur, skicklighet och eftergifter till krigförande när det var nödvändigt, höll Sverige utanför kriget och räddade många svenskars liv.

Efterdebatten kring Sveriges eftergifter under kriget har varit djupt ohederlig och har ibland haft inslag av ren svenskfientlighet. Norge och Danmark gjorde minst lika många, stora och vanhedrande eftergifter och blev sedan ändå ockuperade. Den grunden är inget att stå på för den som söker smutskasta Sverige. Krig är helvete, och man måste förstå den som gör vad han kan för att rädda sig. Per Albin Hansson och hans regering gjorde vad de kunde och måste för sitt land i en svår tid. Den som vill kritisera Sverige, och bara Sverige för krigseftergifter, kastar i regel väldigt mycket sten i glashus.

Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige!”

Per Albin Hansson, tal på Svenska Flaggans Dag den 6 juni 1945.

En enkel mans liv och slut

Per Albin Hansson
Per Albin Hansson stiger av 12:ans spårvagn i Alvik.

Per Albin Hanssons liv var i en del avseenden speciellt, och förutsatte en förstående offentlighet som kunde välja att se bort från hans svagheter, liksom även media som visade god vilja. Han levde i praktiken i två äktenskap samtidigt även om bara det ena var officiellt. Det var enligt konventionens regler fullständigt otänkbart på den tiden, och den som ser till dagens mediesituation inser hur problematiskt det skulle bli för en offentlig person att idag försöka göra något liknande. De yrkesfeminister som idag är inbyggda i den maktapparat som Per Albin Hanssons socialdemokrati utvecklades till, skulle nog ha haft synpunkter.

Per Albin Hansson hade fyllt en bana som ingen annan arbetarson i Sverige. Hans enkla livsstil blev med tiden legendarisk – han levde i ett lite större radhus i Ålsten i Bromma utanför Stockholm, alltid utan tjänstefolk. Han tog spårvagn till sitt arbete varje dag, utan livvakter. En dag i oktober 1946 var hans klocka slagen, och han dog i hjärtattack kort efter en arbetsresa med spårvagnen.

Per Albin Hanssons eftermäle

Per Albin Hansson byggde ett parti med brett stöd bland många, även utanför partiet, och gjorde det partiet till statsbärande i Sverige. Han byggde med mångas stöd upp en svensk stat som var ett bra stöd för ett gott svenskt samhälle, faktiskt lite av det folkhem som han talade om i början av sin statsministertid. Fram till 70-talet och massmigrationen till Sverige var faktiskt den staten och det samhället bland världens bästa.

Han såg inte, eller förstod inte, de anspråk på allmakt och egen ofelbarhet som började utvecklas i partiet redan på hans tid, och som skulle göra partiet med kringorganisationer till dagens maktfullkomliga partiapparat i globalismens och massmigrationens tjänst, helt ointresserad av svenskars problem och lidande. Det gjorde nog kanske inte så många andra heller.

Per Albin Hansson levde enkelt, leddes av sin övertygelse och sökte aldrig fördelar till sig själv. Han kunde lyssna, lära och ändra sig. Han ville det bästa för Sverige. Den dag en sådan politiker får makten över Socialdemokraterna igen, så är Sveriges framtid ljus.

Hjälp oss! Dela artikeln i sociala medier

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

00:56:35

PM Nilsson avgår efter skandal!