Topsa och blöda – topsa och blöda…

Wuhanvaccinet 1997/1998

Detta är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Under den så kallade pandemin av coronavirus 2019-2022 översatte jag en artikel från år 2000 om det så kallade Wuhanvaccinet; ett misslyckat vaccin som ledde till ett felaktigt immunsvar hos äldre. Studien, ursprungligen publicerad i Journal of Medical Virology, visar att Wuhanvaccinet var ineffektivt i 84 procent av fallen, i åldrarna 60 och uppåt. I artikeln framkommer även märkliga uppgifter om hur vaccin togs fram på den tiden, vilket i korta ordalag gjordes genom att infektera illrar med virus nasalt för att sedan tappa dem på blod. Det framkommer även andra besvärande uppgifter i artikeln, vilka jag som översättare har sammanfattat här nedan.

Översättningen av artikeln togs fram i syfte att påvisa förekomsten av Wuhanvirus och Wuhanvaccin sedan slutet av 1990-talet, samt att skapa medvetenhet hos en bredare allmänhet, det vill säga lekmän och icke medicinskt kunniga, om problematiken kring Wuhanvirus och Wuhanvaccin som fanns beskriven i vetenskaplig litteratur långt innan den så kallade pandemi vi nu känner till, med det virus som kallas covid-19.

I artikeln framkommer även uppgifter om hur vaccin tillverkades kring år 1998; uppgifter som i ljuset av de senaste årens utveckling kan sägas vara minst sagt uppseendeväckande:

• WHO rekommenderar en årlig spruta mot säsongsinfluensa, det vill säga ett nytt vaccin varje år som är anpassat till den aktuella influensan.
  Givetvis måste man som patient eller konsument då ställa sig frågan: Är det rimligt att WHO skulle lyckas ta fram ett nytt vaccin – varje år – innan influensan slår till, och om så är fallet: Hur får WHO, eller läkemedelsjättarna, tillgång till alla dessa virus varje år – innan de sprids bland befolkningar?

• Virusen som cirkulerar har namn som prototypstam A/Sydney/5/97 (Sydney) och A/Wuhan/359/95(H3N2) (Wuhan). Detta är alltså tiden kring 1997, över tjugo år innan den så kallade coronapandemin.

• Under säsongen 1996/1997 var virus som liknade A/Wuhan/359/95 (H3N2) (Wuhan) orsaken till måttligt svåra influensaepidemier på norra halvklotet. Redan i februari 1996 förutsåg WHO spridningen av denna variant och ”rekommenderade därför en Wuhan-liknande viruskomponent i vaccinen för säsongen 1996/1997.” Rekommendationen upprepades logiskt för säsongen 1997/1998.

• ”Serum” från illrar injiceras i människor under epitetet vaccin. Illrarna infekteras nasalt med virus från människor och tappas sedan på blod. Ur blodet utvinns ett ”serum” som används för att tillverka vaccin – i artikeln kallat illerantisera. Serum utvinns även ur människor, metoden för serumutvinning ur människor beskrivs dock ej i artikeln.

• Tre specifika illerantisera framställdes mot Wuhanvaccinet och ett vardera mot Sydneyvaccinet, Sydneyfältet och Wuhanfältet. Såhär beskrivs tillverkningen: ”Djuren tappades på blod två veckor efter intranasal infektion med respektive stammar. Serumproverna från vaccinerade som användes i föreliggande studie erhölls under tre tidigare vaccinationsstudier.”

Äldre personer som inte bor på vårdhem betecknas i studien som ”free-dwelling”, det vill säga frigående. Personer som är boende på vårdhem verkade i vaccinstudier ha resultat som avviker från fristående individer (jag har valt att använda ordet fristående eftersom ”frigående” för tankarna till kycklingindustrin), men enligt studien är avvikelserna inte statistiskt signifikanta, utan beror endast på hög ålder.

Översättarens kommentar

Problem med virus från Wuhan verkar vara ett stående inslag i den globala, epidemiologiska bilden – sedan lång tid tillbaka. En enkel slutsats är naturligtvis att det är viruslabbet i Wuhan som är källan till hela virusproblematiken, och inte en fiskmarknad som ligger precis bredvid labbet. Jag påstår inte att så är fallet, men återigen: man hade ju lätt kunnat dra den slutsatsen.

Som lekman reagerar jag starkt över tillvägagångssättet som beskrivs när man framställer vaccin genom att tappa illrar på blod och – med mina lekmannatermer – koka ihop det till en soppa; en smet. Jag förstår inte hur ett ”serum”, deriverat ur illerblod skulle kunna fungera mot en vanlig säsongsinfluensa, och tycker att hela förfarandet verkar olustigt.

Jag får också känslan, efter att ha läst originalartikeln som omfattar sju A4-sidor, att det är svårt att utföra sådana här experiment utan att förlora kontrollen över det man faktiskt håller på med. Känslan är att man utgår ifrån att en iller blir sjuk om den får en liten tops med virus i nosen, men sanningen att säga: hur vet man om en iller är förkyld?

Till sist står man där i ett laboratorium, omgiven av smittade individer (illrar, apor råttor), och en massa
olika flaskor innehållandes blandat hejsan-svejsan. Förutom den vidriga – för att inte säga rent satanistiska – aspekten av att injicera blod från döda gnagare in i människor, ifrågasätter jag också läkemedelsvetenskapens kompetens och kunnighet gällande att utvinna detta livsviktiga ”serum”, influensavaccinet, ur döda råttor. Vad är det för typ av ”serum” vi talar om egentligen?

Titel på artikeln, svensk översättning: Felmatchning mellan influensavaccinet 1997/1998 och den stora epidemiska virusstammen A(H3N2) som orsak till ett otillräckligt antikroppssvar på denna stam hos äldre personer.

Källa: Journal of Medical Virology 61:94–99 (2000)

Skribent: Elin Naessén