70 år sedan upproret mot den kommunistiska regimen

Idag är det exakt 70 år sedan Folkupproret i Östtyskland inträffade, när tyskarna reste sig upp mot det kommunistiska systemet för att kräva större friheter. Trots brutaliteten i hur det slogs ned, tjänar händelsen som en symbol för motstånd mot förtryck och inskränkning av frihet.

Den 17 juni 1953 är det mer än åtta år sedan det blodiga slutskedet för andra världskriget i Europa ägde rum i den tyska huvudstaden Berlin. Sedan dess har en Sovjetkontrollerad kommunistregim styrt i Östra Tyskland, även känd som DDR (Deutsches Demokratische Republik, sv. ”Tyska Demokratiska Republiken”), medan USA, Storbritannien och Frankrike installerat en marknadsliberal republik i västra Tyskland.

På denna korta tid hade det kommunistiska styret, som utgjordes av Tysklands Socialistiska Enhetsparti, lett av Walther Ulbricht, visat sig oförmöget att bygga upp den östtyska ekonomin efter kriget och en stor del av ekonomin satsades på militären, snarare än på samhällsuppbyggnad. Istället för att ändra den ekonomiska politiken förväntade sig politikerna att folket skulle bära bördan. Resultatet blev bland annat hårdare krav på arbetarna och att arbetstiderna förlängdes med 10 procent, utan att lönen höjdes överhuvudtaget.

Dessutom hade säkerhetspolisen Stasi, ökänd för sin enorma och långtgående massövervakning av folket, sedan 1950 inlett den kommunistiska terrorn och kontrollen över folks åsikter. Även censuren och det politiska förtrycket bidrog till det groende missnöjet.

Dessutom hade den sovjetiske diktatorn Josef Stalins död den 5 mars 1953 skänkt ett visst hopp om lättnader av det politiska förtrycket.

Folket reser sig

Onsdagen den 17 juni kokade till slut missnöjet över. Upprinnelsen skedde den 15 juni, när den första strejken inleddes på ett sjukhusbygge vid dåvarande Stalinallee (idag Karl-Marx-Allee, en stor paradgata i östra Berlin). Arbetarna vägrade att underkasta sig arbetskraven och skickade en delegation till premiärminister Otto Grotewohl, som ignorerade kraven.

Ilskan över denna attityd provocerade arbetare över hela Berlin, som den 16 juni samlades i tusental utanför regeringsbyggnaden och krävde att få tala med Ulbricht och Grotewohl. Utöver krav på att man skulle slopa de höjda arbetskraven, ville man även se fria val och att regeringen avgick. Politikerna avfärdade officiellt uppbådet som ett resultat av utländska provokatörer, men oroades över den öppna avsky som folket visade mot regimen.

Under natten hölls ett möte mellan den östtyska politiska ledningen (Politbyrån), representanter från Sovjet, samt överbefälhavaren för de sovjetiska styrkorna i Östtyskland, Andrei Grechko. Händelserna den 16 juni var endast lugnet före stormen.

17 juni – massdemonstrationer och sovjetiskt pansar

Onsdagsmorgonen den 17 juni kraftsamlade båda sidor. Medan tusentals demonstranter samlades runtom i Berlin, och hundratusentals sammanlagt runtom i Östtyskland, gick sovjetiska trupper in i Berlin för att kväsa resningen.

Polisen lyckades inte hålla tillbaka folkmassorna och runt klockan 09:00 hade 25 000 människor samlats utanför Haus der Ministerien (sv. ”Ministeriehuset”), samtidigt som tiotusentals demonstranter samlades på andra håll i Berlin. Uppemot 100 000 människor ska ha demonstrerat i Berlin och sammanlagt mellan 1 miljon och 1,5 miljoner i hela Östtyskland.

Runt 10-tiden stormades Ministeriehuset av runt 100 demonstranter, som lyckades övermanna de cirka 500 poliser och Stasiagenter som befann sig i byggnaden. Det var då som sovjetiska pansarvagnar rullade in och började avskärma delar av staden. På flera håll uppstod strider mellan sovjetiska trupper och tyska demonstranter. Det förekom även på flera håll att trupperna öppnade eld direkt mot folksamlingar och klockan 13:00 infördes undantagstillstånd.

Runtom i Östtyskland gick demonstranterna mer hårdhänt fram och i Görlitz förstörde 30 000 demonstranter det kommunistiska partihögkvarteret. I flera städer stormades även fängelser och politiska fångar fritogs.

Efterspel

Även om upproret slogs ned med vapenmakt krävde det förhållandevis få dödsoffer, mellan 55 och 125 demonstranter, varav runt 40 avrättades efteråt. Hur många som skadades när trupperna öppnade eld finns det däremot inga siffror på.

10 000 människor greps i samband med upproret och 17 personers öden är fortfarande okänt. Men det skakade om hela Östblocket. Den östtyska ledningen backade från kraven på längre arbetstider och var fortsatt försiktiga med att tvinga igenom liknande krav. Ulbricht uppfattades av Sovjet som en svag ledare, men han överlevde krisen tack vare det kaos som uppstått i den sovjetiska ledningen i och med Stalins död.

Händelserna innebar även en dödsstöt för tilltron till kommunismen bland den östtyska befolkningen, inte minst bland arbetarna, som alltid utgjort den kommunistiska målgruppen.

Det var dock inte sista gången som folkresningar skulle ske mot de kommunistiska regimerna i Östeuropa innan kollapsen 1989. 1956 skedde liknande uppror i både Ungern och Polen, där den förra blivit ökänd för den otroliga brutalitet som de sovjetiska styrkorna uppvisade och satte den ungerska huvudstaden Budapest i brand. 1968 inträffade den så kallade Pragvåren i Tjeckoslovakien, vilket även den mötte en brutal reaktion från Sovjet.

Minnet lever

Även om folkresningen i Östtyskland den 17 juni 1953 slogs ned brutalt så visades det klart och tydligt vad folket kan åstadkomma när de väl fått nog och upplever att de är en del av en större proteströrelse.

Även om militären (än så länge) lyser med sin frånvaro vid moderna demonstrationer mot maktmissbruk och politiska attacker på grundlagsskyddade friheter, så kan man se vissa likheter med 1950-talets uppror.

På samma sätt som de östtyska politikerna försökte skylla missnöjet på utländska provokatörer, brukar etablissemanget, inte minst i Sverige, skylla missnöjesyttringar mot massinvandring, pandemirestriktioner och Nato på ryska påverkansoperationer, istället för att inse att det finns ett genuint missnöje. Även Kina har börjat anklagas för att ligga bakom protester.

Det finns flera exempel på hur påstått ”demokratiska” regeringar hårdhänt agerat mot demonstranter. Ett av de tydligaste exemplen har skett under Bondeupproren i Nederländerna som inleddes sommaren 2022, där bönderna har motsatt sig politikernas ambitioner att inskränka deras äganderätt och förmågan att försörja sig, med hänvisning till det så kallade ”klimathotet”. Protesterna spred sig därefter över hela världen, där bönderna visade upp en stor styrka genom enighet.

Händelserna den 17 juni 1953 i Östtyskland är ett exempel på modet att trotsa en totalitär regim, som inte drog sig för att sätta in militär mot den egna befolkningen och använda dödligt våld. Inte heller avskräcktes folk från hotet om arresteringar, tortyr och avrättningar.

Idag minns världen hur ett folk trotsade förtrycket och skrämde det politiska etablissemanget så pass att man inte vågade pressa folket alltför mycket.