Carl von Linné är kanske den svenske vetenskapsman som är bäst känd utanför Sverige, och möjligen även den svensk vars idéer än idag har störst spridning, tvärs igenom framför allt den biologiska och medicinska vetenskapen.
Fick det botaniska intresset från fadern
Carl von Linné föddes 1707, då under namnet Carl Linnaeus, och dog 1778 efter att ha adlats till Carl von Linné 1757. Hans släktskapsband var med många kyrkotjänstemän och mer välbeställda bönder, och han växte upp i vad som på den tiden var högre medelklass.
Hans far var inte själv botanist utan präst, men präglade ett djupt och livslångt intresse för växter på sonen Carl. Han hade en fenomenal förmåga att inhämta kunskap som talade till hans talanger och intresse, främst botanik och medicin. Han befanns dock rent av olämplig för studier som förberedde för prästutbildning och gick efter det till Lunds och senare Uppsala universitet (1728) för att studera med inriktning på medicin och naturvetenskap.
Väl på plats i Uppsala fick han snart en fast tjänst som undervisare i botanik och 1732 tog hans karriär fart då han fick statliga medel till den första av sina berömda forskningsresor – Linnés lappländska resa. Reserapporten blev en klassiker genom Linnés ovanliga förmåga att förklara och presentera, en förmåga som skulle bli nästan lika viktig som hans sakkunskap för att etablera honom som ett namn inom vetenskapen. Två liknande resor till Dalarna följde snabbt, nu med uppdrag att också inventera användbara naturtillgångar.
Linnés tid i Nederländerna
Linné reste 1735 till Nederländerna och avslutade där sin medicine doktorsgrad. Hans vistelse där blev flerårig och i Nederländernas gynnsammare publiceringsmiljö utkom hans redan sedan länge påbörjade, centrala verk, Systema naturae (sättet på vilket man klassificerar alla växter, djur och andra levande naturfenomen) och Genera Plantarum, en bok med beskrivningar av 935 växtsläkten.
Han avböjde också under denna tid ett franskt medborgarskap med tillhörande medlemskap i franska vetenskapsakademin med årlig pension – hans lojalitet med Sverige var obruten.
Tillbaka i Sverige formande medicin och botanik
Efter alltmer välrenommerad läkarpraktik i Stockholm, med såväl adliga som kungliga patienter, fick Linné 1741 den professorstjänst i medicin på Uppsala universitet som han skulle upprätthålla resten av sitt arbetsliv. Nu formade han svensk medicin och botanik på ett sätt som det finns spår av än idag.
Hans Philosophica botanica var under lång tid sista ordet i botanik. Han skapade också en svensk farmakopé och ledde varje lördag sina studenter på mycket välbesökta exkursioner, ”herbationer” i Uppsalas omgivningar, en praktisk forskningsmetodik som var ny för sin tid men som lever än idag. Centrum för Linnés vetenskapliga verksamhet var Botaniska trädgården i Uppsala, en plats som han rustat upp från dess tidigare tillstånd och gjorde berömd som besöksmål och plats för praktisk forskning. Den är sevärd än idag.
Nu skedde också hans berömda resor i serie, med efterföljande reserapporter som också de blivit klassiker: Linnés öländska resa, Linnés västgötska resa och Linnés skånska resa, med gott om finansiering och med syfte att både utvidga vetenskapens landvinningar och att understödja svensk näringspolitik med nya fynd av industriella möjligheter.
Linné verkade inom det officiella systemet, som en av dess representanter och delvis som uppdragstagare till svenska politiker, och hans förmåga till klar och övertygande kommunikation var lika stark som någonsin. Idag skulle vi kallat honom för en förstklassig marknadsförare.
Efter ett slaganfall försvagades han kraftigt och dog 1778.
Linnés tänkande och system
Linné bröt (som en av många) med dominansen av Aristoteles tänkande, som mest försiggick på det teoretiska planet. Linné ville se och förstå och hans undervisning gick ut på ifrågasättande på kunskapens grund i stället för oreflekterad utantillärning. Han ville uppmuntra djupa kunskaper, men också nyfikenhet på det som kan finnas utanför det klarlagda. En fras som går igen som ett motto i Linnés liv och verk var Omnia mirari etiam tritissima, ”förundras över allt, även det vanliga”.
Ifrågasättande på kunskapens grund var en viktig metodik som han ville etablera och han levde som han lärde, och tålde själv att bli ifrågasatt av den som visste vad han talade om. Allt som kunde presenteras teoretiskt, behövde också prövas praktiskt. Det var budskapet som han själv levde efter och förde vidare till sina studenter. En del av hans genomslag som vetenskapsman var att det fanns praktisk användning för mycket av det som han lyfte fram i ljuset – lite av en svensk vetenskapstradition.
Linné skapade inte systematiken för att klassificera växter och djur, men fullbordade det som andra före honom hade påbörjat. Han baserade sin klassificering på yttre kännetecken. Idag klassificerar man med DNA och evolutionär släktskap, men med Linnés struktur i stort sett intakt. Många minns strukturen från skolbiologin, här för växter uppifrån och ner:
Rike → Division→ Klass → Ordning → Familj → Släkte → Art
Entydigheten i tillhörighet uppåt och nedåt gör att denna struktur bildar det som dataloger kallar träd, en datastruktur som är förnämligt väl ordnad för snabba sökningar.
Gav svenskarna kärleken till naturen
Linné blir ihågkommen som en stor svensk vetenskapsman, också försedd med förmågorna att övertyga andra och göra praktiskt bruk av sina djupa teoretiska kunskaper. Han förebådade det moderna synsättet på kunskap och kunskapsutveckling genom att uppmuntra nyfikenhet och ifrågasättande på kunskapens grund. Svenskar lever med naturen i sinne och minne och hans friska och välfunna naturskildringar har också satt litterär prägel på hur svenskar ser på och uppskattar naturen.
