Den sydafrikanska regeringen har drivit igenom en ny lag, som stärker diskrimineringen av de vita farmarna och försvårar verksamheten för jordbrukare. Jonas Nilsson berättar för Frihetsnytt hur de vita i Sydafrika hanterar detta och hur man kan hjälpa dem.
De vita farmarna utsätts för ännu hårdare press av den svarta regeringen. Nyligen infördes en bestämmelse om att vita farmare, med en årlig omsättning på över 500 000 euro (motsvarande ungefär 5 830 000 svenska kronor), måste dela ägarskapet över sina verksamheter med svarta.
Det framgår inte om man måste skänka en del av ägandet, eller om man är tvungen att sälja det till en svart person. Det enda som är tydligt är att samtliga sådana verksamheter måste ha en svart delägare. Verksamheter vars omsättning understiger 500 000 euro är däremot undantagna från kravet.
Om man inte gör det utsätts man för restriktioner mot att exportera sina produkter, rapporterar Jonas Nilsson i South Africa Insight.
Detta är en av flera diskriminerande bestämmelser som faller under Black Economic Empowerment Act (sv. ”Lagen om Svart Ekonomisk Egenmakt”, B-BEE), som är en del av processen att omfördela vita sydafrikaners egendom åt svarta.
Självstyre kan vara en lösning
Frihetsnytt har talat med författaren och dokumentärfilmaren Jonas Nilsson. Han är väl insatt i de vitas situation i Sydafrika och har under flera år har följt utvecklingen i landet..
När infördes de nya reglerna?
– De nya reglerna trädde i kraft redan nu i början av november.
Hur kommer det i praktiken att påverka de vita farmarna?
– I praktiken innebär det att vita farmare måste dela ägarskapet med svarta partners för att kunna exportera till Europa.
Vad tror du att nästa steg kommer att bli som regeringen vidtar mot de vita?
– Det är svårt att förutspå exakt, men det kan innebära en fortsatt och intensifierad integrering av B-BEE-politiken eller liknande åtgärder. Om vi ser tillbaka historiskt, har sådana åtgärder inom ramen för B-BEE tenderat att intensifieras över tid.
Det är möjligt att vi kommer att se en utvidgning av dessa åtgärder, kanske inte bara begränsat till exportförbud, utan att vita farmare även kan komma att uteslutas från den inre marknaden. Med tanke på den nuvarande politiska riktningen i Sydafrika är tyvärr sådana scenarier inte helt otänkbara.
Kan samhällen som Orania freda sig mot detta och hur kan det göras?
– Samhällen som Orania har potential att uppnå en viss grad av autonomi genom självstyre och ekonomisk självförsörjning. Även om det är en utmaning, är det just i denna kamp som Orania finner sitt berättigande.
Ironiskt nog kan dessa oroande politiska åtgärder faktiskt bidra till att stärka Orania och dess strävan efter självbestämmande. Så även om dessa policies kan ses som negativa, kan de paradoxalt nog även fungera som en katalysator för tillväxten av rörelser som Orania, som söker efter större självständighet.
Hur kan vi hjälpa de vita farmarna?
– För att hjälpa vita farmare i Sydafrika kan man överväga att stödja organisationer som arbetar för deras rättigheter och aktivt sprida medvetenhet om deras situation. Det är viktigt att hålla sig informerad och även hjälpa till att hålla andra uppdaterade. Men det är också avgörande att förstå att detta inte är ett fenomen isolerat till Sydafrika. Liknande antivita sentiment finns även i andra delar av världen, även här i Sverige.
Vi bör därför börja tänka på hur den vita minoriteten i Sydafrika hanterar sin situation och lära oss av deras erfarenheter. Detta är särskilt relevant eftersom vi kan komma att stå inför liknande utmaningar, där vi riskerar att bli en minoritet i vårt eget land och behandlas som andra klassens medborgare.
Den som vill veta mer om det autonoma samhället Orania, kan läsa om det i Nilssons senaste bok, Orania: Att bygga en nation. Frihetsnytt har tidigare skrivit om boken, som finns att beställa på Jonas Nilssons hemsida. Den som vill hålla sig uppdaterad om vad som sker i Sydafrika kan även prenumerera på South Africa Insights nyhetsbrev.
Jag tycker fruktansvärt synd om den vita minoriteten. 😢