Olika perspektiv på demokrati – del 2 

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Detta är del 2 i en artikelserie om demokratin, vad begreppet verkligen innebär, hur det används idag och hur det borde användas. Del 1 kan läsas här.

Majoritetens diktatur, kompromisser och folkgemenskap 

Det är politiskt korrekt att anse att resultaten i demokratiska val ska vara det som avgör vilken politik som ska genomföras. Ett område som sällan analyseras på djupet är dock innebörden av olika röstfördelningar för förhandenvarande alternativ väljarna har att ta ställning till. 

I övergripande mening syftar ordet ”majoritet” på flertal. ”Absolut majoritet” betyder fler än hälften av de avgivna rösterna. I politiska sammanhang brukar den absoluta majoriteten få avgöra vem eller vilka som ska bestämma alternativt vilket enskilt förslag som ska genomföras. 

I vissa sammanhang krävs ”kvalificerad majoritet”, exempelvis 75 procent av avgivna röster,för genomförande av vissa beslut. En ytterligare variant är ”relativ majoritet” som syftar på det alternativ som får flest röster i förhållande till de övriga alternativen. 

Oberoende av vilket slags majoritet som gäller i en omröstning framstår det inte alltid som uppenbart hur olika frågor bör hanteras. I sammanhanget finns det också ett antal mer eller mindre outtalade principer i fråga om demokratiska och mänskliga rättigheter. 

Majoritetsbeslut 

För att tydliggöra vissa problem med majoritetsbeslut kan man tänka sig en folkomröstning om skattenivån med två alternativ att välja mellan: att höja skatten med 20 procent respektive att sänka skatten med 20 procent. Om båda alternativen skulle få lika många röster bör den rimliga konsekvensen bli oförändrad skatt. Om däremot alternativet med skattehöjning med 20 procent skulle få 49,9 procent av rösterna och alternativet med skattesänkning med 20 procent skulle få 50,1 procent av rösterna finns det olika perspektiv på vilket beslut som skulle kunna anses vara det mest demokratiska. 

Utgår vi från att det är den absoluta majoriteten som ska bestämma över minoriteten så är det en skattesänkning med 20 procent som ska genomföras. Försöker vi i stället förstå folkviljan som helhet ligger det kanske närmare till hands att låta skatten förbli oförändrad med beskrivet utfall. Frågan blir då således om det kan anses vara rätt att en övervikt av rösterna med endast 0,1 procent ska påtvinga nästan halva folket en politik i direkt motsats till deras önskan. Ett möjligt förhållningssätt till ett dylikt utfall är att försöka tillmäta inflytande i relation till röstresultatets proportioner. 

För att belysa en sådan ordning kan vi tänka oss ett scenario då 75 procent av väljarna vill sänka skatten med 20 procent medan 25 procent av väljarna vill höja skatten med 20 procent. Då skulle en skattesänkning med 10 procent kanske kunna anses avspegla folkviljan. Samtidigt är en sådan ordning svår och i många fall omöjlig att tillämpa, exempelvis om det gäller medlemskap i Nato. Då skulle snarare någon variant på kvalificerad majoritet kunna anses vara mer rimlig och önskvärd. 

Uttrycket ”majoritetens diktatur” brukar uppfattas som något negativt i och med att det för tankarna till politisk diktatur som typiskt brukar betraktas som motsatsen till demokrati. Från ett mer pragmatiskt perspektiv skulle det dock kunna vara befogat att försöka beskriva vad som ska diktera vilka beslut som ska genomföras – det vill säga vems eller vilkas uppfattning som ska tillåtas avgöra vad som ska genomföras i motsats till andras mer eller mindre avvikande eller rent av motsatta åsikter. 

I detta sammanhang finns det två viktiga frågor utan enkla svar: 

1. Hur relevant är det att antalet eller andelen personer som anser något ska vara avgörande för vad som genomförs? 

2. Hur ska demokratiska processer som resulterar i någon form av majoritetsbeslut hantera potentiella problem om majoriteten har fel?

Vem har rätt och vem har fel? 

Det finns en relativt vanligt förekommande uppfattning om att majoriteten i grupper av människor statistiskt sett brukar ha mer rätt än minoriteter. Det är i så fall ett potentiellt argument för att på fråga 1 svara att det är relevant att flertalet får diktera vad som ska göras oberoende av vad en eller flera minoriteter anser. 

Här kan det dock finnas skäl att skilja mellan olika typer av frågor. Tittar vi på människans förståelse för hur verkligheten fungerar, och vad vi kan och bör göra för att kunna leva våra liv på ett rimligt väl fungerade sätt relativt förutsättningarna, så har majoriteter många gånger haft fel. Exempelvis om att jorden skulle vara platt och att en judisk gud skulle ha skapat alla levande arter på jorden inom ett relativt fåtal antal årtusenden. 

Företeelser som folksamlingar vid idrottsevenemang som vandaliserar eller kollegor som gemensamt trakasserar och mobbar ett grundlöst utvalt offer är andra exempel som visar att antalet personer i vissa fall inte bara kan vara en olämplig måttstock för vad som bör ske, utan till och med utgöra en ökad risk för att något gravt oönskat ska inträffa. 

För att ställa detta på sin spets så skulle 51 procent av ett folk kunna besluta att utrota resterande 49 procent av befolkningen. En demokratiskt grundad invändning kan då vara att utrotandet per definition kan anses vara antidemokratiskt, inte minst därför att de 49 procenten därmed fråntas möjligheten att rösta i efterföljande val. Icke desto mindre har det i demokratins namn, både historiskt och i vår tid, skett ohyggliga övergrepp mot oskyldiga människor i form av tortyr, mord, folkmord, krig och terrorhandlingar. 

Frågan är därför om de övergrepp mot oskyldiga människor som förmenta demokrater har genomfört i demokratins namn ska betraktas som en yttring av demokratin som politiskt system eller om demokratiernas ohyggliga brott mot mänskligheten i stället bör hänföras till bristande demokrati trots att förövarnationerna formellt sett definierade sig som demokratier. 

Språket och definitioner 

Genom dessa resonemang framstår skillnaden mellan demokrati och alternativa politiska styrelseskick möjligen som mindre uppenbar. Vad som är det goda respektive onda verkar kanske inte längre vara lika förbehållslöst entydigt. I sammanhanget kan dock anföras att demokratierna under efterkrigstiden trots allt kan anses ha lyckats bäst när det gäller att kombinera välståndsökningar och relativt stor frihet för folkflertalet. Samtidigt har många de senaste årtiondena tyckt sig se allt tydligare tendenser till att de faktiska politiska besluten i den förment demokratiska västvärlden allt mer har kommit att likna beslut som fattas i diktaturer. 

Om det stämmer skulle det möjligen kunna förklaras av att demokrati fungerar snarlikt en marknadsekonomi innebärande att de som kämpar om makt eller marknadsandelar helt enkelt får den makt eller marknadsandel som väljare respektive konsumenter ger dem. Här finns det dock en hög grad av tröghet samt flera komplicerande påverkansfaktorer. 

Om två konkurrenter konkurrerar om att få så stora marknadsandelar som möjligt för sina respektive bilmärken kommer konsumenternas val, utöver bilarnas större eller mindre faktiska skillnader, i hög grad att påverkas av vad som påstås om bilarna och deras egenskaper. Ett extremt bedrägligt agerande skulle rent av kunna innebära att en av konkurrenterna i verkligheten inte ens har några bilar till försäljning, endast påståenden om att bilar skulle finnas. Dylika bedrägerier lär ha inträffat i fråga om vissa produkttyper vid internetförsäljning vilket påstås ha yttrat sig genom leverans av tegelstenar i stället för beställda produkter. 

Vad detta resonemang visar är att den enskilde konsumenten behöver ett rimligt korrekt underlag för att kunna ta ställning inför sitt förvärv. Samma tankemodell överförd till demokratiska partiers politiska propaganda indikerar ett snarlikt problem. 

Politisk hederlighet 

Om det i verkligheten finns två politiska partier som konkurrerar om väljarnas röster skulle det ena av dem kunna starta ett tredje parti som påstår sig vilja föra en politik som ligger mycket nära motståndarsidans politik. Därmed skulle det parti som i verkligheten företräder denna politik antagligen förlora ett antal röster till det nystartade bedrägliga partiet som i verkligheten avser att föra en annan politik än den påstådda. 

Såväl bilförsäljning som politiska val förutsätter alltså att köparna respektive väljarna får tillgång till rimligt korrekt information om förhandenvarande alternativ för att marknadsekonomi och demokrati ska kunna fungera som avsett. Den viktiga politiska frågan blir därför om och hur ett demokratiskt system skulle kunna möjliggöra för folket att få sann och förhållandevis objektiv information om samhällsutvecklingen och förhandenvarande alternativa politiska företrädare och förslag. 

Här finns det risk för korruption! För om en politisk gruppering lyckas få stort inflytande kommer den närmast per definition att på olika sätt verka för att befästa och utöka sin makt. I Sverige har exempelvis Socialdemokraterna under lång tid utökat sitt inflytande delvis utanför den direkta politiken via tjänstemannatillsättningar, generella regelverk kring fackföreningar, public service, folkbildning genom studieförbund med mera. 

Det finns alltså risk för att ett demokratiskt land över tid förvandlas till något slags diktatur, eller i varje fall något mindre demokratiskt än ursprungligen avsett. Alla politiska system – oberoende av vad de kallas och oavsett hur goda intentioner vissa som initierade dem må ha haft – verkar således befinna sig i riskzonen för att transformeras till folkets fiender.

Förhållandevis fria medier är en förutsättning för ett väl fungerande samhälle 

Frågan om hur fria medierna kan och bör vara är stor och komplicerad inte minst därför att medierna utgör en grundbult i vår tids samhällsbyggen. I praktiken handlar detta kanske i djupast möjliga mening om balansen mellan sann vetenskaplighet och olika maktgruppers strävan efter att befästa och utöka sin makt. Allt typiskt inramat av en väl utvecklad tystnadskultur kring de så kallade onämnbara vilka med viss sarkasm skulle kunna beskrivas som väl lämpade att ikläda sig ”kejsarens nya kläder varmed de omedelbart skulle bli synliga som elefanter i en porslinsbutik”. 

När ett samhälles olika sociala strukturer blir svåra att överblicka samtidigt som en stor andel av de individer som upprätthåller strukturerna är ömsesidigt beroende av varandra och den politiska makten, finns en farlig grogrund för korruption. I Sverige finns dessa omständigheter vilka dessutom kompliceras av att den politiska maktens företrädare, inom båda de politiska blocken, sedan lång tid tillbaka har kommit att hamna alltmer i händerna på krafter utanför landets gränser med helt andra mål än svenska folkets väl. I detta avseende är Sverige dessvärre inget undantag i stora delar av världen. 

För allt fler vakna medborgare i västvärlden har det blivit uppenbart att det existerar en globalistisk maktelit med stort inflytande över de nationella demokratiska processerna och flertalet politiska partier. Detta inflytande skulle knappast kunna existera om samma krafter inte samtidigt kontrollerade större delen av medierna. Glädjande nog har allt fler börjat uppmärksamma och tala om de så kallade fria medierna i betydelsen medier som i någon mån utgör motkrafter till maktelitens propagandakanaler. 

Att informera sig om dagspolitik tar tid och kräver kunskap och analysförmåga. Detsamma gäller i än högre grad djupare existentiella och moraliska frågor. Inte minst därför framstår det som uppenbart att globalisternas propagandaframgångar i stor utsträckning baseras på mediekontroll med censur och svartmålning av de som vågar ifrågasätta de politiskt korrekta narrativen.

Praktiska yttringar av korruption 

Praktiska yttringar av korruption finns inom en rad olika områden där strävan efter makt och inflytande manifesteras såsom: 

• historieskrivning 
• religion 
• utbildning från förskola till högskola 
• forskning 
• tillsättning av tjänstemän 
• medier och mediestöd 
• kultur och kulturstöd. 

Mediefrihet tangerar och överlappar forskningens frihet. Vad ska det forskas om, hur ska forskningen genomföras och finansieras, hur ska forskningsresultaten redovisas och kommenteras – eller förtigas och censureras? Det här är viktiga och ytterst känsliga frågar såväl ur ett vetenskapligt som maktpolitiskt perspektiv. 

Det finns risker med demokrati 

Som tidigare belysts finns det alltså problem och risker med demokrati som politiskt system. Det är framför allt inom två huvudområden det finns skäl att kritiskt granska och ifrågasätta möjligheterna samt vara uppmärksam på riskerna. 

1. Det finns ingen garanti för att flertalet alltid skulle ha mer rätt än fåtalet även om det statistiskt sett över långa tidsperioder ofta är så. 

2. Demokrati liksom marknadsekonomi må ha påvisat sina fördelar relativt alternativa system men samtidigt krävs vissa grundläggande förhandenvarande omständigheter för att såväl demokrati som marknadsekonomi ska fungera. Dessa förutsättningar har i hög grad kommit att försämras eller försvinna i vår tids västvärld; sannolikt genom en kombination av missriktad välvilja från godhetsmarkerande ”nyttiga idioter” samt aktivt motverkande från globalistiska krafter som kontinuerligt förflyttar makt från folken och nationerna till högre och allt mer inflytelserika överstatliga instanser som Förenta Nationerna (FN), Världshälsoorganisationen (WHO), World Economic Forum (WEF), Europeiska unionen (EU), Nato med flera. 

Vad är frihet? 

De allra flesta torde säga sig uppskatta frihet av något slag. I sammanhanget kan det därför vara intressant att försöka särskilja frihet ifrån respektive frihet till något. I förlängningen av frihet ifrån något finns dock potentiell ofrihet. Men även i förlängningen av frihet till något finns en potentiell ofrihet. Vad detta resonemang närmar sig är frågor om möjligheter, rättigheter och utfall samt i sammanhanget mer sällan adresserade frågor om skyldigheter, plikter, begåvning och engagemang. 

Avgränsar vi resonemanget till möjligheter och friheter i fråga om politik så finns det en sällan uppmärksammad skiljelinje mellan den direkta politiska friheten å ena sidan respektive friheten i fråga om annat än politik å den andra. Bland annat inom viss science fiction-litteratur finns synsättet att samhällens politisering, och därmed typiskt ökande grad av reglering, med nödvändighet leder i en viss negativ riktning.

Inte minst författaren och filosofen Robert Heinlein, nyligen omskriven i tidningen Nya Tider, har varit inne på dylika tankegångar. Enligt detta betraktelsesätt kommer samhällens livsbetingelser förr eller senare att börja försämras genom att inkompetens och jämlikhetsdogmer i oskön blandning förhindrar och till slut omöjliggör folkens och individernas begåvningspotential att manifesteras. 

Det finns en lösning 

Som väl är kan vi dock föreställa oss ett annat slags samhälle som skulle kunna komma att fungera på ett sätt som för tankarna till ”att äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Ett sådant samhälle skulle kunna baseras på en balans mellan olika slags friheter. Vidare skulle dess grund vila på förståelsen för att vi alla föds och genom hela våra liv förblir olika och ur flertalet kvantifierbara perspektiv också olika mycket värda; samtidigt som vi nästan alla i ett väl fungerande samhälle faktiskt skulle kunna bidra till folkets gemensamma bästa. 

På kuppen skulle vi då få goda skäl att känna självrespekt och även få respekt från våra folkfränder. En sådan ordning i kombination med beslutande folkomröstningar torde ha en närmast gränslös potential. 

För att alla både ska kunna uppnå sina mål och drömmar så långt det är möjligt och samtidigt bidra till folkgemenskapens väl och utveckling, behöver samhället vara organiserat med högsta prioritet på möjligheter för alla att nå sin fulla potential. Det innebär frihet ifrån orättvisa förutsättningar grundade på omständigheter bortom den egna påverkansmöjligheten, men samtidigt frihet till att leva i en sund och livsbejakande folkgemenskap, med en hög grad av öppenhet för individuella initiativ och individuell framgång. 

I ett dylikt samhälle skulle kärleken till det egna folket i kombination med frånvaro av missunnsamhet kunna bidra till en sund och livsbejakande strävan där alla med full kraft gör sitt allra bästa av sina möjligheter för livet som företeelse – och därmed också för sitt folk, sin släkt, sin familj och ytterst också för sig själv! 

Det sistnämnda kan i extremfallet innebära att offra sitt eget liv för sitt folk om dess existens skulle vara hotat. Enligt många är det ett exempel på högsta tänkbara moral att vara beredd att offra sitt eget liv för sitt folk, sin släkt och sin familj. Ett sådant uppfyllande av den heligaste av alla plikter – bortom den degenerede liberala demokratins svinstia – är ur ett evolutionärt perspektiv ett exempel på reciprok altruism vilket inte är detsamma som altruism. 

Läs förslagsvis (om) krönikorna ”God moral och andlig renhet” del 5 och del 6 för en djupare förklaring och analys av begreppen egoism, altruism och reciprok altruism. Dessa begrepp har typiskt missförståtts och medvetet felanvänts av propagandisterna för världshistoriens mest framgångsrika propagandabluffar som den så kallade kristendomen, kommunismen och faktiskt även den liberala demokratin.

Skillnaden mellan olika samhällen

Skillnaden mellan ett dylikt beskrivet samhälle, baserat på folkgemenskap, och efterkrigstidens många varianter på demokrati, skulle i många avseenden vara fundamental. Inte minst genom att folket, i termer av de individer det utgörs av, skulle komma att besjälas av kärlek, sammanhållning och stolthet istället för skam, skuldkänslor och mindervärdighetskänslor. 

Blotta tanken på hur landsförrädarna i Sveriges riksdag skulle kunna tänkas uppfattas av ett befriat folk kan framstå som svindlande. Kanske skulle förrädarna rent av utsättas för tidigare beskrivet oönskat ”majoritetsagerande”, exempelvis i form av hängning i närmaste lyktstolpar. 

Hur en sund majoritet ska kunna hantera makten och landets ledarskap för folkets bästa är i sanning en komplicerad och mångbottnad fråga utan enkla svar; dock väl värd att fundera över av alla som älskar Sverige och kan känna förtvivlan över dagens situation. Som väl är blir dock tecknen på att situationen är på väg att förändras till det bättre allt fler. 

Landsförrädarna har skäl att vara bekymrade eftersom deras vidriga planer avslöjas alltmer för allt fler samtidigt som frihetsvänner av alla slag ökar i antal och börjar lära sig samarbeta. Detta samarbete torde utgöra en avgörande förutsättning för vår kommande seger när vi nu inlett befrielsen av vårt älskade fosterland – och även resten av världen. Kampen för denna befrielse är helig och var och en som förstår det har en icke förhandlingsbar plikt att ställa upp i densamma. Må så ske! 

Skribent: Gustav Berg