God moral och andlig renhet – del 5

Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Frihetsnytt. 
Hos oss får alla åsikter komma fram, även om de är obekväma. Vi står för riktig yttrandefrihet.

Evolutionsperspektiv på moral

I denna den femte delen av artikelserien resonerar författaren kring evolutionen som kan förefalla vara ett uttryck för ett gudomligt misstag för de som tror på ”en god och allsmäktig gud”. De som i stället tror på ”ett rättvist och jämlikt samhälle” kan se evolutionen som ett bevis för ”naturens orättvisa”. För dessa troende utgör verklighetens ”ondska och orättvisa” en ständig stötesten att förhålla sig till och försöka motverka.
Läs med fördel även de tidigare artiklarna på temat (länkar i slutet).

Språket som sådant kan påverka våra uppfattningar och tolkningar av det vi hör och läser. Tidigare nämnda exempel på det är att påståenden om personers eller företeelsers ”godhet” eller ”ondska” i hög grad kan prägla oss och våra uppfattningar om personerna eller företeelserna i fråga. Ur ett psykologiskt perspektiv kan det handla om att värdeladdade epitet över tid näst intill omärkligt och mer eller mindre omedvetet synkroniserar vår uppfattning och upplevelse med språkets inneboende värdering. Språket utgör då ett effektivt maktinstrument. Exempel: (en) gud är god

Praktiska implementeringar av denna påverkansmekanism kan omfatta såväl ren historieförfalskning som grundlös politisk propaganda. Exempel: Jesus älskar dig och är god

Bild: Wikipedia/ Heinrich Hofmann

Vad gäller Jesus, vare sig han existerat som fysisk person eller ej, har årtusendens sagor och påstådda vittnesmål om hans ”godhet” högst antagligen kommit att påverka mänskligheten mer än någon annan lära någonsin. Jesu förmenta godhet har omvittnats, beskrivits, besjungits och krigats, utrotats och torterats för under så lång tid att hans påstådda godhet har kommit att transformerats till något närmast obeskrivligt.

Per definition handlar den inte om någon vetenskaplig sanning men fungerar ändå inte helt olikt en sådan. Den handlar inte heller om en total samsyn bland alla människor eftersom alla inte bekänner sig till den så kallade kristendomen. Men ändå fungerar den kulturella sagofiguren Jesus nästan som om existensen av hans person och förmenta godhet skulle vara bevisad och ställd bortom varje rimligt tvivel. Till och med muslimerna betraktar Jesus som god och en profet att respektera även om de inte ser honom som ”guds son”. 

Det kan vara en moralisk skyldighet att stjäla 

Vad gäller den så kallade kristendomens sjunde bud, du ska inte stjäla, kan det till viss del förefalla vara meningslöst eftersom ordet stjäla i sig omfattar ett underförstått avståndstagande från handlingen i fråga. Jämför med Annie Lööfs uttalande: 

”I Sverige sedan en väldigt lång tid är det förbjudet att bedriva verksamhet med kriminellt syfte …”. 

Sannolikt är Lööfs formulering för de flesta betydlig lättare att genomskåda som politiskt korrekt dravel än en kulturell och språklig prägling som över tid nästan omärkligt impregnerat folket i politiskt korrekt konsensustänkande och andligt slaveri. 

Exemplet med budet om att man inte ska stjäla är självklart inte menat som en uppmaning att stjäla. I ett socialt rimligt väl fungerande samhälle där medborgarna har möjlighet att försörja sig och överleva utan att behöva stjäla är dylikt beteende gravt olämpligt och brukar typiskt medföra uppenbart negativa konsekvenser för alla inblandade – inklusive brottsoffer och samhälle men också för gärningsmän – som vida överstiger tjuvars kortsiktiga potentiella mervärde. 

Icke desto mindre kan det finnas undantagsfall; exempelvis om överlevnad eller sannolik överlevnad för ens eget barn skulle hänga på möjligheten att omgående få tillgång till mat samtidigt som den enda möjligheten att få det är att stjäla den. I så fall kan föräldrar vara moraliskt skyldiga att stjäla. 

Det olämpliga med att stjäla är således behövligt att adressera i ett samhälles lagstiftning men kanske mindre lämpligt som ett generellt budord från en förment allsmäktig gud. Guden kan därmed framstå både som mindre insiktsfull om hur livet fungerar och faktiskt också som potentiellt ond – om han nu verkligen skulle ta sitt bud på allvar och värdera ett litet oskyldigt barns överlevnad lägre än bekymret med ett stulet mål mat. 

Guden förklarade inte konsekvenserna av att äta äpplet

Men å andra sidan kanske judarnas och de så kallade kristnas gemensamma gud betraktar även små och till synes oskyldiga barn som skyldiga och därmed förtjänta av att svälta ihjäl. Dessa barn – liksom alla människor på jorden – bär ju enligt lärornas härvidlag gemensamma heliga urkund på en arvsynd därför att Adam och Eva bröt mot ett i sig meningslöst fruktförbud som de varken förstod varför de hade fått eller konsekvensen av om de skulle bryta. 

För judarnas och de så kallade kristnas gemensamma gud borde dessa omständigheter framstå som mycket bekymmersamma med anledning av att de försvårar eller omöjliggör upprätthållandet av bilden av honom som god. Han försökte ju inte ens förklara motivet till det i sig meningslösa fruktförbudet för Adam och Eva. Må så vara att guden var en så fåfäng narcissist att han i sin självdefinierade godhet och allsmäktighet ansåg sig kunna kosta på sig att frossa i sin överlägsna makt genom att kräva lydnad av de intet ont anande människor han skapat, och därmed var ansvarig för egenskaperna hos. Dock skulle han rimligen ha kunnat visa dem respekten att förklara för dem att fruktförbudet bara handlade om att han ville demonstrera sin makt över dem. 

Gudens maktbegär yttrade sig i det här fallet genom att han försökte förmå Adam och Eva att agera i motsats till den strävan efter kunskap han givit dem när han skapade dem, samtidigt som han var beredd att straffa dem för att de inte lyckades agera i motsats till sin natur. Guden kunde i rimlighetens namn ha försökt förklara detta för dem. Han kunde ha informerat dem om att han hade givit dem egenskaper som manifesterades som strävan efter kunskap samtidigt som han krävde av dem att de skulle bekämpa denna strävan efter kunskap för att i stället agera som ej reflekterande och kuvande underordnade. 

Vidare hade guden kunnat försöka förklara de ohyggliga konsekvenser han avsåg att låta drabba hela den efterföljande mänskligheten – all världens ondska! – för en synd som mänskligheten inte hade begått vilken dessutom endast var en synd därför att guden själv grundlöst hade definierat den som en synd.

Ur ett mer förnuftigt och empatiskt perspektiv framstår Adams och Evas ”brott mot fruktförbudet genom att äta av frukten från kunskapens träd” snarast moraliskt eftersträvansvärt med gällande förutsättningar. Observera att detta resonemang inte på något sätt syftar till att troliggöra att denne judiske gud skulle existera på något annat sätt än i form av en fantasifull sagofigur påhittad av vidskepliga judar som strävade efter makt. Men argumentationen i resonemanget utgår från vad som faktiskt står i de förment heliga urkunderna i syfte att avslöja deras orimligheter, motsägelser och moraliska brister – och framför allt författarnas uppenbara kunskapsbrist i fråga om livets och mänsklighetens förutsättningar genom evolutionen och de samverkande påverkansfaktorerna arv och miljö.

Maktens kreatur använder språket i sin maktutövning 

Religioner, politiska ideologier och övriga maktläror av skilda slag brukar alltså typiskt ha det gemensamt att de definierar specifika handlingar som goda respektive onda, önskvärda respektive ej önskvärda samt lagliga respektive olagliga. Med det som grund initieras sedan olika former av påverkansarbete och sätt att relatera till dessa mer eller mindre ostyrkta utgångspunkter. Det kan handla om en påstått god gud som använder tortyr av oskyldiga för att styrka sin godhet, eller drömmar om rättvisa genom jämlikhet via tortyr och folkmord, eller floskler om yttrandefrihet och frihet som upprätthålls via censur och frysning av individers och lagliga organisationers bankkonton. 

Inom fri media finns det många utförliga beskrivningar och självupplevda vittnesmål inte minst om det sistnämnda; exempelvis i form av skrämmande men samtidigt komiska inslag med uppringare som ställer frågor till makthavare från andra än de politiskt korrekta perspektiven. Flera av dessa samtal följer en snarlik utveckling som brukar sluta med att maktmänniskan känner sig alltmer obekväm och till slut inte kan hantera situationen på önskvärt sätt. Då kommer vanligen påståenden om tidsbrist på grund av ett möte som just ska börja varefter samtalet inte sällan avslutas med att uppringaren får luren i örat. 

Konsekvensanalyser på kort och lång sikt 

De flesta framgångsrika maktlärorna i form av religioner och politiska ideologier kan i hög grad beskrivas som behovsuppfyllarläror därför att de förespråkar moral, handlingar och lagar som motiveras med konsekvenser som påstås uppfylla någons eller någras behov. Typiskt har religionerna längre tidsperspektiv än de politiska ideologierna för sina påståenden om behovsuppfyllanden. Samtidigt har flertalet maktläror av olika slag det gemensamt att de fokuserar på det förment subjektivt positiva i behovsuppfyllandet som sådant, i stället för på en saklig konsekvensanalys av lärans praktiska genomförande. 

Frågan är därför om de som skapade maktlärorna kan ha varit mer eller mindre medvetna om att de inte skulle komma att fungera och därför valde att fokusera på de potentiella anhängarnas lockelse inför behovsuppfyllandet. Som strategi för maktutövning har detta beteende så här långt dessvärre fungerat bättre än vad de mest framgångsrika maktlärorna förtjänar – försiktigt uttryckt. 

Evolutionen och kampen för tillvaron, som leder till utveckling genom utslagning, kan i våra dagar förefalla vara ett uttryck för något slags gudomligt misstag för de som tror på ”en god och allsmäktig gud”. De som i stället tror på ”ett rättvist och jämlikt samhälle” ser kanske snarare evolutionen som ett bevis för ”naturens orättvisa” eftersom naturen till var och en inte per automatik tillhandahåller det var och en anser sig behöva. För dessa troende utgör verklighetens ”ondska och orättvisa” en ständig stötesten att förhålla sig till och försöka motverka. Samtidigt är evolutionsteorin nu för tiden väl belagd bortom varje rimligt tvivel och på ett ytligt plan knappast ens att betrakta som politiskt inkorrekt. Det kan framstå som paradoxalt. 

Fossil av trilobit. Foto: Envato

Professor Richard Dawkins har många gånger framhållit att förståelse för hur evolutionen fungerar ger oss goda skäl att samverka i medmänsklighet och empati eftersom vårt genetiska arv i betydande utsträckning bygger på andra strävanden som har bidragit till att vi överlevt i kampen för tillvaron. Den kontroversiella frågan om hur vi ska förhålla oss till naturens utveckling genom utslagning är svårbesvarad också därför att mänsklighetens omatchade evolutionära framgång samtidigt har mejslat fram vår arts unika förmåga till samförstånd och empati. Denna förmåga bör därmed också rimligen utgöra en av vår arts framgångsfaktorer. 

Inte minst vi nordbor torde ha utvecklats som vi har gjort just genom behovet av samarbete kring naturens vedermödor för att kunna överleva. Jämför med afrikanernas betydligt mindre svårhanterliga miljö och hur de i samspel med densamma har utvecklats annorlunda än de nordiska folken. Den franske filosofen Montesquieus klimatlära från mitten av 1700-talet må vara politisk inkorrekt i våra dagar, och till och med ha utgjort en viktig grundbult för den förment förhatliga rasbiologin, men hur skulle evolutionen kunna fungera via kampen för tillvaron genom överlevnad av de mest överlevnadsmässigt anpassade individerna och grupper av individer, om klimat och miljö inte var en påverkansfaktor? Detta tema adresseras för övrigt i en nyutkommen rekommendabel bok av Magnus Stenlund: Blodet och jorden

Egoism och altruism 

Vissa liberaler säger sig vilja ha ett samhälle där alla är fria att göra vad de vill så länge de inte skadar någon annan. Att vuxna och till synes intelligenta människor kan uttrycka sig så ogenomtänkt kan vara svårt att förstå. Vari består då tankefelet i denna naiva och verklighetsfrånvända inställning? Först och främst torde definitionsfrågan i praktiken vara omöjlig att besvara. Vem eller vilka ska definiera om någon eller några har ”skadats av någon annan”? Frågeställningen framstår som ungefär lika verklighetsfrånvänd som den av vissa så kallade kristna, som kommunister, delade drömmen ”åt var och en efter behov”; definierade, kvantifierade och praktiskt implementerade av vem eller vilka och hur? 

Vad dylika intellektuella lågvattenmärken möjligen handlar om är att försöka balansera motsatta behov och önskemål, vilket i och för sig är eftersträvansvärt. Men det är ungefär lika lätt att vara generös med andras
(skatte-) pengar som det är att önska att alla i största allmänhet ska få sina behov tillfredsställda. Om vi i stället tar hänsyn till verkligheten och hur människor brukar fungera blir det svårare. Det kan typiskt finnas både fördelar och nackdelar med alternativa skeenden för olika inblandade. Dessutom kan vissa konsekvenser vara okända och även inträffa vid olika tillfällen; några nästan omedelbart, andra först efter 1 000 år av antivetenskaplig hjärntvätt i form av religiös vidskepelse och kulturell imperialism manifesterad i form av dyrkan av ett minoritetsfolk och deras förment rimliga maktanspråk och självdefinierade utvaldhet. 

I korthet brukar det negativt värdeladdade ordet egoism definieras som någon form av egennytta; underförstått på bekostnad av någon annans nytta, innebärande att man gynnar sig själv eller sin grupp samtidigt som detta gynnande medför att någon annan person eller grupp missgynnas. Det positivt värdeladdade ordet solidaritet betyder således vanligen gruppegoism. Vänsterextrema är inte bara gruppegoistiska och beredda att låta ”klassfienderna” missgynnas, vissa vänsterextremister vill till och med mörda dem. 

Altruism beskrivs ofta som en form av oegennytta; underförstått att någon eller några är beredda att avstå eller offra något för att det ska komma någon eller några andra till del. Föga förvånande är ordet altruism positivt värdeladdat. Djupare analyserat torde dock merparten av all manifesterad altruism vara att beskriva som en av två varianter av egoism. 

  1. Godhetsskrävel för att därigenom få andras beundran och därav potentiella fördelar. 
  2. En egen högre värdering av känslan av att ha utfört en altruistisk handling än upplevt pris för handlingens genomförande.

Reciprok altruism 

Både egoism och altruism kan således ifrågasättas såväl filosofiskt och moraliskt som ifråga om bevekelsegrunder och praktiska konsekvenser. Mer intressant och i praktiken viktigare är i stället den så kallade reciproka altruismen. Reciprok betyder ömsesidig och syftar här på att någon eller några är beredda att offra eller avstå något för att någon eller några andra ska gynnas av det – under förutsättning att det omvända kan förmodas komma att ske framledes. Här finns det givetvis försvårande omständigheter och problem med bedömningar och värderingar men ser vi till olika arters biologiska framgång visar det sig att den reciproka altruismen har varit evolutionens ständige följeslagare genom historien. 

Bland oss människor framstår kanske den reciproka altruismen som tydligast och moraliskt mest eftersträvansvärd genom föräldrakärleken och kärleken till det egna folket. Exempel på några av den reciproka altruismens mest obevekliga yttringar är då individer utan minsta tvekan kan gå i döden för sina barns eller sitt folks överlevnad. Här finns reciprociteten i den egna genetiska överlevnaden. Fadern som skyddar sin son till priset av sitt eget liv eller soldaten som offrar sitt liv för att försvara sitt fosterland och folk är enligt många ett uttryck för den högsta och mest respektingivande moral man kan bekänna sig till. Enligt somliga utgör en dylik moral dessutom den enda som kan anses vila på evolutionär och vetenskaplig grund. 

Språklig och filosofisk noggrannhet i fråga om altruism 

Att kalla dylik moral för altruism kan framstå som inkorrekt, en smula motbjudande och filosofiskt mindre begåvat. För vad kan väl vara beundransvärt med att missgynna sig själv i största allmänhet? Frågan är om inte dylikt beteende rent av skulle kunna definieras som potentiell ondska då det kan innebära att frånsäga sig ansvaret för naturens heliga princip i form av kamp för tillvaron innebärande att mindre livsdugliga individer eller grupper tar resurser på mer livsdugliga individers och gruppers bekostnad. I förlängningen innebär det ett motverkande av livsduglighet till förmån till livsoduglighet eller i varje fall en lägre grad av livsduglighet. Det skulle i sin tur betyda att förutsättningarna för livets fortsatta existens minskar; alltså i praktiken ett slags omedveten dödskult för livets avskaffande! 

Överfört till maktläror inom religion och politik handlar detta om problemet med den näst intill totala frånvaron av konsekvensanalyser med behovsuppfyllarperspektivet när det gäller 

  • ett påstått ostyrkt liv efter detta 
  • tiggeri 
  • u-hjälp 
  • välfärdssamhällen. 

Detta är utan tvekan mångfasetterade och svåra frågor där vi bör besinna oss och inte lockas av förenklade svart/vita skenlösningar. 

Ett hypotetiskt livsbejakande välfärdssamhälle 

Kanske skulle ett hypotetiskt livsbejakande välfärdssamhälle kunna baseras på någon form av folkgemenskap och frändskapsmoral i motsats till dagens Sverige. Där skulle folket besjälas av en andlig strävan efter att alltid göra sitt allra bästa efter sina förutsättningar. Där skulle de som av olika skäl har det svårt kunna få ett väl fungerande välfärdssystems fulla stöd grundat på släktskap och den ökade trygghet alla folkfränder kan känna i sin strävan framåt och uppåt såväl för sig själva som individer som för sina familjer, sin släkt och sitt folk. Ett dylikt samhälle skulle utgöra motsatsen till vår tids slit och släng-kultur där människor betraktas som historielösa produktionsenheter som finanseliten kan förflytta som brickor i ett spel i sin strävan efter vinstmaximering och utökad makt. 

Marknad i Nysäter. Foto: Wikipedia/ Meleagros

Ett dylikt hypotetiskt livsbejakande välfärdssamhälle skulle kunna vara baserat på kärlek till livet och respekt för livets olika uppenbarelseformer. Därmed skulle kärleken till det egna folket inte utgöra någon skarp gräns mot andra folk, arter och livsformer av kända liksom okända slag. I stället skulle kärleken till det egna folket i sin förlängning kunna bidra till förståelsen för andra folk vilket i sin tur skulle kunna minska risken för onödiga krig och skenkonflikter med grund i oproportionella maktanspråk genom maktläror inom religion och politik vilka sedan länge borde ha förpassats till historiens soptipp. 

Vi behöver lära oss skilja mellan vi och dem – men inom rimliga gränser 

Däremot är det inte bara rimligt utan också en moralisk plikt att lära sig skilja mellan ”vi och dem”. Det är varken något problem eller något som ökar risken för konflikter, lika lite som det är ett problem att föräldrar älskar sina egna barn mer än andras. Det är i stället en självklarhet genom vårt biologiska arv och per historisk tradition inom våra i övrigt många olika yttringar av mänskliga kulturer genom historien. Problemen i sammanhanget har i stället uppstått när maktanspråk och härskarambitioner i ohelig allians fått fritt spelrum att dupera folken med behovsuppfyllarläror vars genomföranden är att beskriva som en omedveten dödskult. 

Alla levande organismer utgör delar av flera olika ”vi” och flera olika ”dem” beroende på släktrelationer och perspektiv. De antivetenskapliga vidskepliga behovsuppfyllarlärorna, med den så kallade kristendomen i spetsen, har över tid kommit att påverka större delen av mänskligheten genom att snedvrida – eller möjligen mer adekvat uttryckt pervertera – synen på likheter och skillnader mellan olika folkgrupper, raser, folk och kulturer. Särskilt efter andra världskriget har denna process tagit fart på ett sätt som kan förefalla närmast ofattbart i sin extremism och antivetenskaplighet. 

Utöver ett inte ovanligt förnekande av blotta existensen av biologiska skillnader mellan olika folkgrupper och mänskliga raser har också en förnuftsvidrig kulturrelativism kommit att utgöra maktens förmenta godhetsnarrativ. I sin praktiska tillämpning har denna förnuftsvidriga kulturrelativism i olika utsträckning påtvingats västvärldens nationer i form av mångkultur som torde vara världshistoriens mest makabra folkliga självskadebeteende. Karl-Olov Arnstberg adresserar detta på ett tankeväckande och initierat sätt i sin högst läsvärda bok Sverigesyndromet

Genom en massiv antiveteskaplig propaganda från efterkrigstidens maktsfärer har blotta existensen av mänskliga raser kommit att förnekas. Samtidigt finns det fortfarande i vår tid enligt många en djupt upprörande och motbjudande överdriven ”vi och dem-uppfattning”. Den gäller högt utvecklade däggdjur som hundar, grisar, lamm, kor med flera arter. Här tycks det finnas ett samband mellan mänsklig kulturell nivå och vår empati för kära och överlevnadsmässigt viktiga fränder inom andra arter. 

Trots att västvärlden förtjänar kritik och historiskt har hamnat i en absurd självförnekelsefas är det ett faktum att vår europeiska västvärld har kommit att prägla världens övriga kultursfärer på ett omatchat sätt i fråga om inflytande. I det ljuset kan vi nordbor och övriga européer, som ofta brukar känna empati inte bara gentemot vårt eget folk och främmande mänskliga folkgrupper och raser utan också relativt andra arter, hoppas på fortsatt ökat inflytande. I det perspektivet behöver andra i sammanhanget lägre stående kulturer med bristande empati – inte sällan i fråga om både medmänniskor och andra arter – förändras genom ökad kunskap och förståelse för att även djurindivider lider både fysiskt och psykiskt av att behandlas illa. 

Enligt somliga finns här två av världshistoriens värsta empatiskandaler vilka kan betraktas som outhärdliga skamfläckar i mänsklighetens historia. Dessa skamfläckar utgörs av de på vidskepelse, maktbegär och empatibrist grundade perversionerna inom judendomen och islam i form av koscherslakt respektive halalslakt. De innebär att djurindivider som slaktas torteras ihjäl med hänvisning till maktlärornas förment heliga urkunder. 

Religionsfrihet i all ära men när ogrundad tro med hänvisning till okunskap och vidskepelse tillåts utgöra skenargument för en förment moralisk rätt att tortera ihjäl oskyldiga individer av högt utvecklade arter, som bevisligen både kan känna fysisk smärta och psykisk ångest, då har mänskligheten – enligt somliga kanske snarare de subkulturella skamfläckar som delar av mänskligheten tillhör – passerat det acceptablas gräns! 

Notera att det är en subjektiv uppfattning att det skulle vara fråga om lägre mänskliga kulturer som omfattar kulturella och religiösa yttringar av bristande empati gentemot både människor och individer av andra arter. Uppfattningen grundas på en historisk och biologisk analys av skillnaden mellan ett mer eller mindre driftstyrt rovdjur som till synes ”plågar ihjäl” sitt byte och exempelvis en empatisk nordbo som både tar avstånd från grymma straff av brottslingar och från att behandla djur illa. En dylik analys ger skäl för antagandet att med ökad kunskap och förståelse för hur livet principiellt fungerar, desto lättare är det att sätta sig in i andras förutsättningar och möjligheter.  

Det i sin tur gör det lättare att lämna sitt kortsiktiga egocentriska perspektiv genom insikten att det egna agerandet kan vålla onödigt lidande. Den som förstår att onödigt lidande är just onödigt behöver anpassa sitt beteende i enlighet därmed och därför inte tortera ihjäl oskyldiga djurindivider bara för att vidskepliga okunniga människor har föreskrivit dylika vidrigheter i sina förment heliga urkunder. 

Med anledning av att vår tids politiskt korrekta narrativ baseras på lögner, hyckleri och slavmoral är det intressant att leka med tanken på hur den politiskt inkorrekta uppfattningen om lägre stående kulturers och religioners empatibrist skulle hanteras i en debatt; bortsett från att makteliten knappast torde godkänna en sådan om den inte var förinspelad. Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att föreställa sig hur maktens kreatur troligen skulle vinkla sin verklighetsförfalskning: Högerextremist hetsar mot judar och muslimer, kallar deras religioner och kulturer för lägre stående. 

Men hur går nu detta ihop med det politiskt korrekta narrativet? Det gör det förstås inte i sak. Dock kan det vara intressant att försöka tänka sig in i hur maktmissbrukare möjligen skulle krossas intellektuellt om de behövde förklara sig i en direktsändning. Hur skulle de kunna förklara att de å ena sidan anser att brottslingar bör straffas humant och djur skyddas mot djurplågeri genom djurskyddslagstiftning därför att det är så ett gott, moraliskt och rättvist samhälle fungerar; samtidigt som de i sin kulturrelativism och självdefinierade godhet värderar judendom och islam lika högt? 

Det vill säga, hur ska maktmissbrukarna kunna förklara att det rätta och goda är empati samtidigt som kränkningar och tortyr till döds av både människor och djur förtjänar att respekteras och värderas lika högt som empati? Det är antagligen tur för dem att de än så länge kan vägra direktsändningar och har möjlighet att redigera intervjuer med ”högerextremister” så att folket inte förvirras av konspirationsteorier och ”fake news”.  

Dock finns det flera journalister som adresserat detta problem genom att ringa makthavare och politisk korrekta maktpropagandister och spela in samtalen som senare tillgängliggörs genom fri media. Exempelvis har Fabian Fjälling och Robert Rosenkvist gjort uppmärksammade och tankeväckande insatser härvidlag. Se: 

Maktlärornas antivetenskapliga vidskepelse 

En närmast ofattbar antivetenskaplig överideologi har förgiftat större delen av västvärlden med världsmästarlandet i skam, skuld och självhat – Sverige – i täten.  

Sverige är världens bästa land och vi svenskar är bäst; på att ha fel hudfärg, vara rasister, ha ansvar för slaveriet och vara skyldiga till förintelsen av oskyldiga judar under andra världskriget; det sistnämnda och maximalt skamfulla brottet dock företrädesvis indirekt genom att vi inte gick med i andra världskriget på de allierades sida. 

Utöver att den så kallade kristendomen och kommunismen är omoderna antivetenskapliga behovsuppfyllarläror skapade av människor som inte förstod livets förutsättningar genom evolutionen, så finns det fler, djupare och framför allt skrämmande okända aspekter av den så kallade kristendomen. Denna judiska sekt som transformerades till världsreligion är nämligen inte alls det som många så kallade kristna tror. Den lära de menar att de bekänner sig till existerar inte! Mer om det planeras tas upp i en kommande krönika. 

Skribent: Gustav Berg 

Kommentarsfält

Kommentarer förhandsgranskas inte av Frihetsnytt och är inte redaktionellt innehåll. Du är själv juridisk ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

2 KOMMENTARER

  1. Spännande artikel!
    Väl värd att fundera djupt kring.
    Hur kommer det sig att en så rent självdestruktiv ideologi fått fäste i vår kultur?
    Det liknar infektion av ett virus eller svamp som hur myror kan infekteras av svampen Ophiocordyceps unilateralis som ändrar myrans beteende till att bli ett redskap för svampens spridning (https://www.nationalgeographic.com/animals/article/cordyceps-zombie-fungus-takes-over-ants).
    (Det finns faktiskt en liknande parasit, Toxoplasma gondi, som drabbar möss och människor och som får dem att bli orädda för och gilla katter och söka kontakt med katter. Det skadar kanske inte människor så allvarligt, men har desto värre resultat för mössen.)
    Vad gäller vår kulturella infektion handlar det nog inte om en biologisk organism, men snarare en främmande ”memisk” struktur. Ett sorts tankevirus som troligen kan härledes till de abrahamitiska religionerna.

Senaste nytt

- Annons -

bli prenumerant

Liknande artiklar

0
Din varukorg är tom!

Det ser ut som om du inte har lagt till några artiklar i din kundvagn ännu.

Bläddra bland produkter